Reflektioner om ledarintervjun i SvD den 20 Maj 2017

Sociologiprofessor Grete Brochmann, som lett två stora offentliga utredningar om invandringens effekter på de norska välfärdssystemen, intervjuas i Svenska Dagbladets ledare lördagen den 20 Maj. Hon varnar för stora kostnader, politisk splittring och urholkad tillit om inte de nyanlända kommer in på arbetsmarknaden. Hennes utredning heter “Integrasjon og tillit. Brochmann har specifikt lagt stor vikt vid problemen vid ökade olikheter och den faran som uppkommer när flera olika sorters olikheter samspelar. Om de som är minst inkluderade i arbetslivet och i samhället generellt också är de som uppfattas som mest annorlunda kulturellt och på andra sätt, så kan det ha en olycklig effekt på hur majoritetsbefolkningen uppfattar dem.

Kommentar: Med flerårig erfarenhet av att arbeta med just mångfald, såväl kulturell som etniskt sådan, så kan jag bekräfta att Brochmann har rätt. Problem uppstår t.ex. på grund av skillnader mellan det västerländska och muslimska sättet att tänka, av den enkla anledningen att muslimer inte prioriterar arbete lika högt som västerlänningar då de är mer fokuserade på den andliga delen av livet och sätter Allah i stor fokus. De djupt troende ber fem gånger om dagen och tvättar fötterna inför varje bönestund. Att det uppstår problem gällande krav från svenska arbetsgivare, som ser till produktivitet och effektivitet, är självklart. I försök att lösa problemen har arbete inom kommun och de egna kompletterande leden erbjudits, detta i förtäckt ordalag som “för att föregå med gott exempel ska vi erbjuda praktikplatser” när det egentligen handlar om att problemet att få ut dem på ordinära arbetsmarknaden. Det finns även problem med hur befintlig personal bemött målgruppen, eftersom de utgår från det västerländska sättet att tänka. Det har självklart gett upphov till ytterligare låsningar som förhindrar möjligheten att frigöra det humana kapitalet.

Intervjun går vidare med att SvD hänvisar till att det i utredningen heter att “Norge inte har lyckats tillräckligt bra med att inlemma flyktingar i arbetslivet” och frågar om det finns något som talar för att de kommer att lyckas bättre i framtiden. Här menar Brochmann att hon hoppas att utredningen kan bidra till det men fortsätter med att mena att förutsättningarna att lyckas egentligen är sämre nu än förr.

Kommentar: Jag blir glad över ödmjukheten hos Brochmann, då hon som professor och sakkunnig erkänner att det är en gigantisk utmaning som Norge står inför. Det som samtidigt gör mig ledsen är att det i Sverige inte tycks finnas samma ödmjukhet. Sverige har om inte än större problem med integrationen än vad Norge har, men här i landet tycks ledande krafter göra allt för att peka på att vi har en hög lyckandegrad och att vi i jämförelse med alla andra länder i världen är alldeles förträffliga. Sverige har varit ett fantastiskt land. Det är vi inte längre. För att kunna göra något åt problemen så måste man vara medveten om det. Här har många istället varit fokuserad på andra saker, för att vinna politiska fördelar, samtidigt som problemen växt.

Vidare frågar SvD hur det kan komma sig att den norska regeringen inte lyssnade då Brochmann sex år tidigare presenterade utredningen “Velferd och migrasjon” i vilken hon menar att invandringen, om den förvaltas rätt, kan vara en av lösningarna på välfärdsstatens utmaningar, men att den istället blir ett problem om man inte gör det. Brochmann frågar sig samma sak men hänvisar också till att det är många års tungt reformarbete som ligger bakom för att vända utvecklingen.

Kommentar: Sveriges regering har inte heller lyssnat då det pekats på problemen. Istället har man fokuserat på att framhålla rasism och nazism i sakdebatten, vilket självklart har fått problemen att eskalera. Om Norge har stora utmaningar framför sig så är jag övertygad om att Sverige har än större.

SvD frågar även Brochmann gällande den norska välfärdsmodellen, som anses vara både en resurs och ett problem när det gäller integration av invandrare och deras barn. Brochmann säger att dubbelheten är mycket viktig, där hon även säger att den norska liksom den svenska modellen uppenbart är en enorm resurs när det gäller att skapa integration genom de tunga samhällsinstitutionerna vi har, men säger också att det finns en sårbarhet i välfärdsmodellen och att den bygger på att en väldig stor del av befolkningen är i arbete. Hon talar även om de höga trösklar som finns och att det humana kapital som står och väntar är för lågt utbildade.

Kommentar: Här återkommer vi till jobbfrågan och förstår att den “svenska modellen” som byggt välfärdsstaten Sverige numera är ett minne blott och att det jobb vi har framför oss är gigantiskt.

Nästa fråga som tas upp är den ekonomiska debatten, där SvD vill diskutera siffror i utredningen, som att en norsk genomsnittlig man över 25 år utgör en vinst för det offentliga med 54 000 kronor per år medan motsvarande invandrare från Afrika eller Asien utgör en årlig förlust på 170 000 kronor, och frågar sig vad sådana skillnader för med sig gällande lojaliteten till välfärdsstaten. Brochmann vill säga att siffrorna är osäkra, men slår fast att det medför stora kostnader för välfärdsstaten med människor som inte inkluderas i arbetslivet.

Kommentar: Det här har också varit föremål för debatt. Alla de som i Sverige hävdat att invandringen medför kostnader har stämplats som rasister och nazister. Förmodligen för att det finns intressen i att vissa krafter rent privat har tjänat på invandringen, men inte staten. Att statens företrädare hävdar något annat på grund av personligt engagemang i olika intressen är något helt annat. Räkneexemplet i artikeln påvisar dock en del av de problem som finns. Det krävs ingen nationalekonom för att räkna ut att om Sverige tar in mängder av afrikaner eller asiater som kostar 170 000 varje år, jämfört med att en svensk utgör en vinst på 54 000, så får vi problem. Stora problem. Nu är visserligen räkneexemplet norskt men jag tror inte att sanningen ligger långt ifrån det samma i Sverige.

Vidare frågar SvD ut Brochmann angående kulturskillnader och vilka problem det medför. Brochmann säger att man inte vet konkret, men att det spelar roll är hon övertygad om. Här tar hon upp populismens framväxt i Europa som ett problem och hävdar att den har uppkommit på grund av kulturskillnader.

Kommentar: Man behöver väl inte vara rasist för att ställa sig frågan: tänkte de inte på det? I och med det påståendet är ju faktiskt det politiska etablissemanget direkt orsak till den polarisering som skett.

SvD frågar även Brochmann om den konservative statsvetaren Asle Toje, då han menar att de i utredningen borde ha tagit upp frågan om hur länge norrmännen är i majoritet i Norge, och undrar om hans invändning är relevant? Brochmann anser att i och med att frågan kom upp och skapade stor debatt reflekterar en oro som finns i Norge och att den därför är okej.

Kommentar: Det faktum att man ignorerar samma sak i Sverige eller väljer att inte ta upp det till debatt är mycket illavarslande och kommer egentligen bara att förstärka polariseringen, med risk för våld och upplopp som följd.

Ledarintervjun reflekterar även över hur det kan komma sig att inga utredningar liknande Brochmanns har tillsatts i Sverige. Här pekar Brochmann på att det i Norge finns en större öppenhet för att diskutera frågor som rör invandringen.

Kommentar: Varför Sverige inte vågar diskutera invandringsfrågor mer öppet, utan att skämmas, ligger nog i Sveriges agerande under andra världskriget. Det har aldrig handlat om rasism eller nazism utan om skammen inför vår egen nationella spegelbild. Norge har inget att skämmas för.

Ledarintervjun avslutas med två frågar gällande den svenska offentligheten och vikten av nationalism. Brochmann upplever det som att svensk press har blivit öppnare i ämnet, att det är svensk media som slutligen har tagit i frågan och att politikerna sedan följt efter. Politikerna har inte varit ledande i förändringen som Brochmann ser det.

Intervjun avslutas med frågan om den 17 Maj och varför det är så viktigt att fira nationaldagen. Brochmann pekar på att patriotismen är nödvändig för att sammanbinda samhällets olika delar och menar att invandrare är entusiastiska inför 17 Maj då firandet inkluderar alla.

Något att lära?

Niklas Liiv den 21 maj 2017