Almegas modell är inte svaret på en lyckad integration

(svar på debattartikel i SvD Näringsliv den 17 Mars)

Almega och förbundsdirektören för bemanningsföretagen, Anna-Karin Edenius, skriver i SvD den 17 Mars 2017 om hur vi ska få en bättre Arbetsförmedling. Anna-Karin Hatt, Ulf Lindberg, och Li Jansson som representerar Almega, skriver med Edenius att lösningen som jag själv och andra vill se, om en total avreglering av myndigheten, är för förenklad.

Istället beger sig debattörerna in i olika resonemang om effektiviseringsmetoder, som om de som prövats och misslyckats inte funnits och att deras förslag är bättre. De skriver om att resultatersättningen ska förtydligas och att de 20 procent sämsta aktörerna ska förlora sina uppdrag efter en tvåårsperiod. Det här ska enligt Hatt, Lindberg, Jansson och Edenius förmå ytterligare 15 procent att lämna förmedlingen och leda till att 98 000 arbetslösa ska få arbete.

Att effektiviseringsmetoderna inte tar någon hänsyn till yttre omständigheter som konjunktur, branschinriktning, utbildningsnivåer och omställningstider tycks inte bekomma debattörerna. Jag har stor respekt för ekonomer, men det är bekymmersamt att de saknar insikt gällande en människas tro på sig själv, hennes tro på arbetsmarknaden, arbetsgivarnas tro på ett humant kapital, vilket gör det svårt att räkna fram exakta kvantiteter . Kvantiteter i jobbskapande är istället en del av problemet, vilket jag pekat på tidigare. Det skapar en förväntan om ett resultat, som när det inte uppnås skapar förtroendekris och låsningar på arbetsmarknadens makronivå.

Hatt, Lindberg, Jansson och Edenius erkänner dock att hälften av de 95 000 flyktingar som anlände under 2015 saknar gymnasial utbildning och föreslår att problemet ska lösas med att vuxenutbildningen reformeras. Det tycks som debattörerna är mer intresserad av betydelsen av ordet effektivisering än innehållet. De skriver nämligen att integrationsinsatserna också ska effektiviseras och att det ska ske genom arbetsförmedlingen, men har egentligen inga konkreta förslag om hur det ska gå till.

Skribenterna hänvisar istället till att endast 6 procent av de nyanlända får jobb på den ordinarie arbetsmarknaden efter två år hos myndigheten och att det beror på myndighetens ineffektivitet. Almegas representanter och förbundsdirektören för Bemanningsföretagen tycker även att det är för dåligt att 7 av 10 nyanlända efter utbildningar och subventionerade anställningar stannar kvar i total sysslolöshet. I och med de här problemen har debattörerna istället pekat på avregleringens nödvändighet.

De erkänner även att en konkurrensutsättning givit lyckat resultat i Storbritannien och Australien sedan tidigare, speciellt i grupper med långtidsarbetslöshet och funktionsnedsättning. En målgrupp som just Arbetsförmedlingen fokuserat på och misslyckats med. Här kommer vi till debattartikelns kärna där Hatt, Lindberg, Jansson och Edenius vill flytta fokus från konkurrensutsättning i stort till konkurrensutsättning av arbetsmarknadsinsatserna. Det här vill debattörerna ska ske i tre punkter;

  • För det första vill de se en separation av myndighetsutövningen och utförandet redan idag. Myndighetsutövandet behövs tydligen för behov av stödinsatser och resultatuppföljning för att säkerhetsställa en sammanhållen statistik.

Kommentar: Att myndighetsutövningen och utförandet idag mer eller mindre är separerade tycks vara utanför debattörernas kännedom. Det finns få arbetsförmedlingskontor som sköter matchningsåtgärder i samma utsträckning som aktörerna och med samma lyckade resultat.  Att aktörerna efter en avreglering, i egenskap av expert på sin egen bransch, själva skulle kunna sköta bedömning av stödinsatser och resultatuppföljning är inte aktuellt enligt Hatt, Lindberg, Jansson och Edenius. Vi får inget svar om varför det är uteslutet. En sammanhållen statistik kan istället skötas av Statistiska Centralbyrån.

  • För det andra ska den arbetssökande kunna välja arbetsförmedlingsinsatserna eftersom omfattningen beror på den arbetssökandens behov – ju större behov ju större peng till insatser enligt debattörerna.

Kommentar: Att en konkurrensutsatt bransch ger individen mer frihet till att välja insats från en palett av privata aktörer, utan myndighetens inblandning om vad som är bäst för individen, är inget Almegas och förbundsdirektören för bemanningsbranschen vill se, vilket jag förvånas över i det sistnämnda fallet då Edenius företräder den privatiserade bemmaningsbranschen. 

  • För det tredje – utförarna, oavsett statliga eller privata, ska alla betalas utifrån resultat. Här hänvisar Hatt, Lindberg, Jansson och Edenius till Australien igen och hävdar att betalningsmetoderna är helt centrala för att förmedlingen ska bli effektiv.

Kommentar: Här vill alltså skribenterna att även AF ska bli mer effektivt genom betalningsmetoder. Myndigheten ska alltså bedömas utifrån resultat i jobb och får statliga anslag därefter, men de ger inga förslag på hur resultatet ska mätas eller fördelas på macro och micronivå.  Det är ändå deras bästa förslag i artikeln, men frångår inte problemet att AF:s varumärke sedan många år tillbaka lider av en förtroendekris. Ett förtroende som inte kan återupprättas inom en överskådlig framtid.  Förslaget skulle visserligen på sikt innebära en självreglering , eftersom en stat aldrig kan konkurrera på samma villkor som en privat aktör gentemot en individ med valfrihet.

I slutet av artikeln döper Hatt, Lindberg, Jansson och Edenius deras något föråldrade förslag till Almegas Arbetsförmedlingsmodell och tror att deras förlag kommer innebära att den arbetssökande slussas runt i mindre utsträckning, men glömmer att runtslussningen är resultatet av att människor inte får jobb och är sammankopplat med arbetsmarknadens totala rationalisering och differentiering över tid.

Att människor ibland behöver insatser för att hålla näsan över vattenytan, träffa människor, skaffa sig en social samvaro kan ibland göra det värt att vässa sitt CV mer än en gång. CV är dessutom ett levande dokument som kräver uppdatering.

Till sist tror debattörerna att deras modell med fokus på resultatersättningen kommer att förbättra integration och sysselsättning och vill fortsätta att utgå från stat och marknad, motsats till oss som tror på internygration, som vill att individens inneboende kraft ska utforma den framtida arbetsmarknaden.

Niklas Liiv den 18 Mars 2017