Det ofrivilligt undertecknade samhällskontraktet

Min äldsta vän är advokat. Advokatens uppgift är att fördjupa sig i juridikens irrgångar, där lagen är svetsarna som sammanfogar samhällsapparatens komplexa system. Då en fog är sprucken eller sammanfogad med för dålig värme riskerar samhällsdelarna att falla isär. Juristens granskar fogarna, knacka på dem för att se om de håller för alla tänkbara påfrestningar och scenarier. Det är också juristens ansvar att skriva kontrakt som reglerar ingående parters ansvarsområde, vad de kommit överens om och hur varje parts ansvar ska se ut över tid, allt för att hålla samman systemet. Det mest betydelsefulla kontraktet i en människas liv är dock det medborgaren ingår med staten. Det kontraktet undertecknas aldrig. I samma stund som en människa föds så är det signerat, längst ner på den streckade linjen, oavsett om hon vill eller inte. Det är till största del ett tvingande kontrakt, där en människas frihet säljs ut för en spottstyver, nämligen statens sätt att se på trygghet. Det är inte ens individens egen syn på trygghet som erbjuds utan statens egen vinklade sanning om vad trygghet är. Om sen dessa statliga trygghetsfunktioner som skola, vård, omsorg, samhällsberedskap som ska tillgodose individen inte längre kan säkerhetsställas, vilken advokat ska då se till att stämma de som inte längre upprätthåller kontraktet? Djävulens advokat?

Katarina Barrling är inte advokat, men väl docent i statsvetenskap och skriver i SvD kolumn söndagen de 12 mars om hur “samhällskontraktet är krävande saker” och nämner Thomas Hobbes och John Lockes förhållningssätt till relationen mellan människa och stat. Hobbe anser att människan i grunden är farlig och behöver underkasta sig en stat med oinskränkt makt medan Locke förlitar sig mer till individens förnuft och att det finns vissa friheter och rättigheter hos människan som staten inte under några omständigheter får kränka eller inskränka. Oavsett vilket tankesätt vi väljer att sälla oss till måste vi nog konstatera att total frihet för individen sällan har lett till något odelat positivt. Då Napoleons storhetstid i och med Frankrikes invasion av Ryssland 1812 var över eller då Iraks diktator Saddam Husseins störtades, är exempel då den fria individen haft svårt att bygga upp ett fungerande styre. Den amerikanska och brittiska invasionen av Irak har också kritiserats hårt för att ha saknat plan över hur landet skulle byggas upp efter att regimen Saddam Hussein störtats.

Trots detta måste vi i ärlighetens namn peka på ett antal faktorer där den svenska riksdagen och regeringen misslyckats med att leverera den trygghet man gjort individen beroende av. Detta trygghetsopium som får samhällsmedborgaren att tro att rikets styrande organ, oavsett politisk tillhörighet, genom de institutioner jag inledningsvis nämnt har kontroll över statsapparaten. Dessa institutioner fungerar allt sämre. Pensionssystemet visar alarmerande svagheter och fler blir övertygade om att pengarna inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att vara slut. Allra är ett skrämmande exempel. Polis, brandkår och ambulanspersonal tvingas arbeta i en allt farligare miljö och kan inte åka in i vissa områden utan att bli attackerade. Sjukvården får allt färre vårdplatser och det råder stor brist på sjuksköterskor. Försäkringskassan ägnar allt mera tid åt att ifrågasätta människors rättigheter att ta del av det som de själva bidragit till och den svenska skolan hamnar allt sämre till i Pisas undersökningar. Det här är rapporter vi tyvärr får dagligen från så väl etablerade medier och så kallade alternativa sådana. Sverige är kanske inte ett land i fritt fall som de värsta domedagsprofeterna vill påstå men vi har problem.

Staten har svikit det kontrakt de själv upprättat och frågan är hur planen ser ur för att återupprätta förtroendet? Går det ens att återupprätta anseendet eller är en total omkonstruktion av kontraktet nödvändig? Katarina Barrling anser att dagens politiker behöver lyfta frågorna gällande invånarnas säkerhet till en högre nivå och att det med all säkerhet innebär mer omfattande insatser än ett rop på fler poliser. Annars är det enligt Barrling risk att någon kommer att ställa frågorna åt dem och framförallt, tillhandahålla svaren…

Niklas Liiv den 13 mars 2017