Grabbarna från förorten

Janne Josefsson har under två avsnitt på SVT:s kanal 1 visat en verklighet som finns mitt ibland oss men som det sällan pratas om. Pojkarna i Fittja är ett program i två delar som speglar en del av de förortsproblem vi lever med. Fittja brukar inte nämnas som ett lika stort problemområde som t.ex. Rinkeby, Tensta eller Rosengård men ändå visas där en naken sanning om den sorts omgivning många ungdomar växer upp i. Vi får följa fem barn som i början av 2000-talet inte fick chans till en bra start i livet. Två av dem beskriver en uppväxt som få av oss ens kan föreställa sig. Att tvingas ta hand om sig själv och att aldrig ha någon mamma eller pappa till hands när det behövs, att alltid leva med hotet om slag och sparkar. Den ena av dem, Musse, har trots problem på vägen i dag lyckats etablera ett så kallat normalt liv medan storebrodern Gabriel sitter inne på ett långt fängelsestraff. Gabriel säger själv att han dödat och han har fått förklarat för sig att han förlorat alla spärrar till det som en normal “Svensson” skulle kalla empati och moral.

Avsnitten har fått genomslagskraft. Tittaren känner sig omskakad. När någon bryter ner siffrorna och gör dem till verklighet så reagerar den lilla människan men för vissa politiker och samhällstyckare tycks det istället vara viktigare att peka på att brottsligheten generellt minskar. Det ger dem ännu en möjlighet att undkomma ansvar. Att vi har utanförskapsområden eller NoGo-zoner är nämligen inte intressant att nämna så länge vi kan peka på att den generella bilden ser bra ut. Om samhällskroppens ansikte ser bra ut så gör det inget om foten är avhuggen och att kroppen haltar, för att försöka finna en liknelse värdig nyligen bortgångne Professor Hans Rosling.

Då hänvisning endast görs till fakta och statistik undviks koppling till hjärta och känsla. Statistik är iskalla data som ger individen möjlighet att fortsätta att agera utan att egentligen bry sig. Med iskalla data kan hon sitta kvar bakom sin skärm och hävda att hon har rätt samtidigt som det finns pojkar från Fittja som överges. Barn, 100-tals enligt Musses gamla rektor, som aldrig får möjlighet att leva istället för att bara överleva. Det är sorgligt och jag kan inte undgå att gå tillbaka till mina egna upplevelser av att ha vuxit upp med en närstående med liknande problem. Som aldrig hade någon pappa att ty sig till, som likt Musse och hans bror Gabriel bott på ungdomshem och som haft nära vänner som slitits bort under den tid i livet då man är som allra känsligast.

Mina erfarenheter har nog gjort att Josefssons reportage inte skakat om mig på
samma sätt som det tycks ha gjort med många andra i Sverige. Istället förvånas jag över att det faktiskt finns så många människor som tror att Sverige är fantastiskt. Människor som dagligen i debatter på tv, i radio och på sociala medier försöker föra fram och hävda att Sverige är ett makalöst land, utan problem. Det får mig att fundera över vilka dessa människor är? Var kommer de ifrån och vilka erfarenheter har de? Lever de i segregerade, rika områden där det mest allvarliga som händer är att grannens katt springer bort?

Om de fem ungdomarna från serien “Pojkarna från Fittja” beskriver området som ett “helvete” i början på 2000-talet, att det med tiden fram till idag har blivit än värre och nu ändå inte är i närheten av Tensta, Rinkeby och Rosengård, hur kan det då komma sig att så många vill nonchalera problemen? Det är ett politiskt misslyckande. Integrationen är ett misslyckade. Det går inte att framhålla att vissa klarar sig, att vissa går det bra för som för Ramzy, en av de fem pojkarna i Fittja, eller som för Zlatan Ibrahimovic, när majoriteten av dem lämnas kvar i skuggan.

Jag har ägnat femton år av mitt vuxna liv åt att försöka hjälpa grabbar som Musse och Gabriel. Jag började redan som 5–6-åring och kan tyvärr konstatera att det finns de som inte lyckas ta sig vidare, som lämnas kvar i skuggan. De som aldrig lyckas etablera det liv som är så självklart för oss andra. Med andra referenspunkter än oss andra nöjer de sig med det lilla. De nöjer sig med att överleva och tillsammans med andra som tänker på samma sätt kan de med tiden bli livsfarliga. De blir överlevarna som med identitetsproblem, tillhörighetslängtan och bekräftelsebehov söker sig till gängkulturer och ser till att den tunga kriminaliteten ökar.

Niklas Liiv den 9 mars 2017