Anktjärnen – En saga om ett politiskt system och en politisk situation, Del 1

13358008-hosten-i-svartvittAnkorna i tjärnen samlade mat inför vintern. Den största och fetaste av dem, Lofen, hade lärt dig att äta gott på andras bekostnad. Han samlade aldrig mat tillsammans med de andra, utan brukade simma ut till mitten av tjärnen och njuta av att det var han som bestämde. Medan solen gick ner i väst och de andra vilade inför morgondagens ansträngningar låg ankan Lofen kvar mitt ute på det spegelblanka vattnet och gottade sig åt sin egen förträfflighet. Han hade lurat de andra och fått dem att tro att han var hungrigare än dem. När de andra hade uppmärksamheten riktad åt annat håll lade han undan en del av maten till sig själv och till ett förråd för sämre tider. Ingen av de andra ankorna förstod varför det var Lofen som bestämde. Det hade bara blivit så. Han var född i en annan ankfamilj och hade varken börd, talang eller lärt sig hur man bör göra för att leda en ankflock. Ändå styrde han tjärnen som om den var hans egen.

Trots att förrådet kunde ruttna eller att foderbeståndet i tjärnen var gott fortsatte Lofen att utnyttja de andras flitighet. De svalt men Lofen lät sig inte bevekas. Han gav dem precis lagom för att hålla dem vid liv och för att de skulle orka fortsätta att samla mat till förrådet. Med jämna mellanrum talade han om för flocken hur bra de hade det och att tjärnen de levde vid var den bästa som fanns. Ankorna trodde honom. De ville ju tro honom. Något skulle de ju ha för sitt slit. Det hjälpte dem att hålla uppe motivationen när det kändes svårt. Om någon anka knotade berättade Lofen vilket fantastiskt förråd han byggt upp. Deras förråd. Men ankorna fortsätta svälta.

Lofen hade en vision om att alla ankor i tjärnen skulle bli likadana och enda sättet att få dem att bli det var att hålla noggrann kontroll över flocken. Ingen fick växa sig över någon annans ankas huvud och ingen fick äta sig mer mätt än någon annan, utom just Lofen själv. Vid svåra tider och kalla vintrar skulle flocken istället utnyttja varandras kroppsvärme för att hålla den stränga kylan borta.

En dag kom en ny anka till flocken. Han hette Badal. Han dök upp från ingenstans och sa sig komma från en tjärn långt borta, där de hade det svårt och där ankorna låg i fejd med varandra. Badal tyckte inte om fejderna och hade hört om en tjärn långt borta i fjärran där det fanns en flock som var mycket duktig på att samla mat. Kanske hade Badal hört ryktet som Lofen spridit om att hans tjärn var bäst.

Badal var annorlunda. Såg inte ut som de andra, lät inte som de andra och hade ett annorlunda beteende. Till en början ville de andra ankorna stöta bort Badal eftersom de var rädda för honom. Rädda för att nykomlingen skulle påverka deras, som Lofen intalat dem, så fina tjärn.

Men Lofen välkomnade Badal. Ju fler som ingick i hans bestånd ju bättre, eftersom det skulle förstärka hans makt – inför honom själv och hans egna, men också gentemot de i de andra tjärnarna. Lofen drömde om en allt större tjärn med många ankor att bestämma över, därför sade han till flocken att Badal över tid skulle få tjärnen att blomstra eftersom den befintliga flocken inte var tillräckligt bra. Först blev alla i flocken arga eftersom de ansåg att de jobbat hårt för så lite och ändå sa Lofen att de inte var tillräckligt bra och att det behövdes andra ankor som var bättre än dem. Till slut gav flocken ändå med sig eftersom de varken hade makt eller kraft att protestera. Lofen hade ju bara gett dem tillräckligt för att hålla dem vid liv, inte för att orka protestera.

Tiden gick. Det visade sig att den nya medlemmen i flocken hade svårt att samla mat som de andra. Med alla fejder som pågått i tjärnen han kom ifrån hade Badal aldrig haft chansen att lära sig samla mat som ankorna i hans nya hem. Allt som oftast hamnade Badal efter och hade inte samma förmåga som de andra. Hur skulle han kunna ha det? Med helt andra förutsättningar? Eftersom resten av flockens arbete och samlande eftersattes då de tvingades anpassa sig till Badals sätt att arbeta blev Badal till slut tvungen att avbryta sitt arbete och sattes på undantag. Han placerades i utkanten av tjärnen, eftersom Lofen inte fann någon annan plats. När han satt där, utanför gemenskapen, började hatet mot Lofen och flocken sprida sig i ankbröstet.

Lofen var ändå mycket bestämd med att den nya ankan skulle äta precis som de andra och då han inte samlade och arbetade som de andra blev han med tiden allt fetare och starkare. En dag var Badal så fet och så stark att han bestämde sig för att utmana Lofen. Då han inte fått arbeta som de andra och under en lång tid känt sig utanför ville nu bli sedd genom att försöka ta kontroll över den lilla tjärnen. De andra ankorna blev rädda. De förstod att det innebar att de skulle tvingas att förändras. De skulle bli en flock som ingen kände igen. Starka röster inom ankflocken samlade mod och kraft för vad som skulle bli det viktigaste ögonblicket i deras liv…

Fortsättning följer…

Niklas Liiv den 1 Mars 2017