Ett toppmöte med mersmak

hands-1445472_960_720Mellan Brexit och Trump möttes två av de senaste femton årens största Europiska ledare och diskuterade Sveriges och Danmarks roll i vår värld. Ett moget möte mellan två män som trots kriser och olika uppfattningar likt fågel Fenix har rest sig ur askan och genom ett nu icke aktivt perspektiv kan se på vår omvärld med förnuft och objektivitet. Anders Fogh Rasmussens och Fredrik Reinfeldts analyser i SVT:s andra avsnitt av ”Toppmötet” gav, trots den allmänna opinionen i Sverige och det skakiga utrikesläget, hopp om att Sverige och Danmark kommer att fortsätta vara aktörer att räkna med internationellt.

Reinfeldt hade tagit rollen som nyfiken skolpojke då han med bakåtlutad stil och buteljaxlar ironiskt nog, eftersom Fredrik saknar hår, tittade “under lugg” på den gode Anders. Den här gången fanns det dock god anledning till det. Moderaterna omprövar sin politik och tycks nu närma sig den grundtanke som den f.d. partiledaren Bo Lundgren en gång företrädde – Den politik som en gång slog vakt om välfärden, var konservativ i sin hållning och som stod för individens frihet. Liberalen Fredrik Reinfeldt har trots sin skickliga ekonomiska politik, vilken förde Sverige genom finanskrisen 2008, haft en del att fundera över sedan han annonserade sin avgång på valnatten 2014. Bland annat har Sveriges migrationspolitik de senaste 10 åren lämnat en del att önska och vi ser nu resultat av den i form av ökat utanförskap, längre vårdköer, ökad brottslighet, orättvist fördelade resurser och hög arbetslöshet hos utrikesfödda.

En del vill säkert hävda att Fredrik måste hålla sig till sin roll som intervjuare i programmet men att han genom sin tidigare roll som f.d. statsminister kan ställa frågor utifrån ett perspektiv som journalisten saknar. Men det är nog inte hela sanningen. Fredrik är fortfarande Moderat även om han inte längre har en aktiv roll i partiet och då de nu omprövar sin politik inför valet 2018 har Fredrik en central roll i att försöka finna svar på vad Sverige och Moderat politik kan göra bättre i framtiden. Det är åtminstone vad jag hoppas på. Om inte annat så är titeln på programmet “Toppmötet” en indikation på att det ligger något i mitt påstående.

Samtalet mellan Herrar Reinfeldt och Rasmussen kom att kretsa mycket runt jämförelsen mellan dansk och svensk migrationspolitik. I Sverige har vi haft en inställning om att allt och alla som är emot fri invandring bör kallas populister eller rasister, trots att Sverigedemokraternas stöd har blivit allt starkare med åren. Idag leker vi med tanken att 1/5, eller 20 % om ni så önskar, av Sveriges befolkning alltså är populister eller rasister. Det är naturligtvis ett absurt påstående och istället en allvarlig indikation på att något är fel.

Dansk politik har till skillnad mot svensk alltid varit mer öppen i sin hållning till meningsmotståndare vilket inneburit en mer dynamisk debatt runt svåra frågor som exempelvis migration. Dansk folkeparti har blivit bekräftat och bemött av de liberalkonservativa Venstre, med Anders Fogh Rasmussen som partiledare mellan 1998-2009, och har till skillnad mot Sverigedemokraterna alltid behandlats som en röst från den del av befolkningen de företräder.

Sverigedemokraterna har däremot av andra svenska partier bemötts på det sätt de alla samtidigt fördömt, nämligen genom utfrysning. Ändå har båda partierna, Dansk folkeparti och Sverigedemokraterna, växt kraftigt de senaste åren. En expansion som inte bara har med rasism eller populism att göra utan snarare mer komplexa frågor som globalisering, krig, oro, digitalisering och förändringshastighet.

Reinfeldt lyssnade och tog in och försvarade sig till slut med, rättfärdigt eller orättfärdigt, att Dansk folkeparti till skillnad mot Sverigedemokraterna inte har sina rötter i nazismen eller i nationalsocialismen som var den ideologi som Adolf Hitler företrädde. Om vi läser SD:s partiprogram och Jimmie Åkessons uttalanden om vad partiet står för så inser vi nog att socialister är de nog i alla fall inte. Varför skulle Jimmie Åkesson då backa upp Moderaterna utan budgetförhandling? Att inte heller vi Moderater är socialister hoppas jag alla inom M är överens om.

Toppmötet avslutades med herrarnas analys av vad som kommer att hända den dag då Donald Trump tillträder som USA:s president. Enligt min mening en mer intressant fråga än huruvida Sverigedemokraterna numera är rasistiska eller ej, partiet har ju trots allt ”mognat”.

Enligt Anders Fogh Rasmussen kan vi förvänta oss ett mer inåtvänt USA med Trump. Ett USA som inte kommer att vara lika intresserat av att spela den roll som “världspolis” som vi vant oss vid. Ett USA som kommer att minska sitt intresse i den fria världen, dit Europa tillhör. Ett USA som med all säkerhet kommer minska sin aktivitet och tidigare givna resurser i det militära samarbetet Nato.

Att Vladimir Putin haft ett finger med i spelet i presidentvalet är ingen hemlighet och att han såg till att hindra utvisandet av amerikanska diplomater är ett politiskt spel inför vad vi kanske har att vänta: Ett ryskt framryckande i Östersjöområdet och ett terroristparadis i Europa?

Herrar Rasmussen och Reinfeldt reste sig upp och avslutade sitt möte på en balkong med utsikt över Köpenhamn och minsann, såg det inte ut som om Reinfeldt var ett halvt huvud högre än sin politiska kollega? Om det verkligen är så får vi återkomma till. Jag ser med spänning fram emot nästa Toppmöte, då mellan Reinfeldt och Tony Blair och diskussionen huruvida Brexit inneburit en förlust för ”The Great Britain” eller för ”The European Union”. Om det må vi kanske tvista om i oändlighet?

 

Niklas Liiv den 3 januari 2017