För en rikare ålderdom


women-1563908_1280
Vi drömmer alla om en rik ålderdom. Den som inte lyckats förverkliga sig själv under arbetslivet har en idé om att göra det som pensionär – på golfbanan, i trädgården, under seglatsen eller på en av de resor som planeras till efter sextiofem.

Allmän pension, tjänstepension och privat pensionssparande är trestegsraketen som under de sista ljuva åren ska generera trygghet och möjliggöra färden mot stjärnorna. Människor uppmanas placera sina intjänade kronor rätt och och pensionsbolagen bär vår dröm, på internet, TV och i andra medier, för att få förvalta kapitalet. Ett förvärv de inte lyckas särskilt bra med.

Under en tid har denna trestegsraket ifrågasatts. Politiker har att hantera den ofrånkomliga sanningen att befolkningen blir äldre och måste arbeta längre och pensionsbolagen har inte bara visat dålig avkastning utan även, i vissa fall, sysslat med bedrägeri.

Trots risken för en ålderdom i fattigdom tycks det finnas en allmän uppfattning och önskan om att gå i pension så fort privatekonomin tillåter. AMF har frågat personer i åldern 55 år och uppåt hur de ser på arbetslivet för äldre:

Av 3 900 personer, 50 % av de som tillfrågats, uppgav tio procent att de av arbetsgivare, myndighetspersoner, kollegor eller familjemedlemmar uppmanats att gå i pension. 4 av 10 känner någon som gått i pension tidigare än de önskat. Detta trots att vi egentligen behöver jobba längre. (Källa SVT-text)

Är då egentligen en tidigt uttagen pension något att sträva efter? De som inte lyckats tjäna ihop tillräckligt med pengar till ett eget pensionssparande tvingas förlita sig på ett system som krackelerat. Rätten till pensionen kan visa sig vara ett dyrbart grepp, där många tvingas låna av barn och barnbarn. En del ser lån som den enkla utvägen istället för att göra en ordentlig satsning på att finna en mer kreativ lösning – En lösning som inte bara innebär en ekonomiskt rikare ålderdom utan som även kan förhindra en för tidig död. Att skydda sig bakom argument som att “Det är bättre att satsa på ungdomarna” eller “Jag har inget att tillföra” är inte längre hållbart.

Arbetsmarknadens attityder mot stigande ålder måste förändras. Det är en dålig ekvation att inte rekrytera de som är över 50 samtidigt som den politiska debatten rör sig mot att vi ska arbeta till vi är över 70. Det lämna 20 år i vad som kan beskrivas som ett ”arbetsmässigt vakuum”. Ett tillstånd som kommer att handla om att hålla näsan över vattenytan tills dagen för ”fattigpensionen”.

En flexibel pension, där pensionären tas till vara och fortsätter arbeta och bidra, borde vara att föredra än att individen ska känna sig utstött, utnyttjad och undanskuffad.

En rik ålderdom behöver inte innebära total arbetsbefrielse. Pensionären kan och bör vara en fortsatt stark röst på en marknad som efterfrågar erfarenhet. Ungdomar och medelålders behöver äldre mentorer som visar vägen.

Som pensionär behöver hjärna och kropp hållas igång för att förlänga vitalitet och livsglädje. Så skapar vi ett friskare samhälle och en hållbar raket som tar oss mot stjärnorna.