Människan, politiken och integrationen

Valrörelse. Under några veckor intensifieras den politiska debatten. Tumskruvarna dras åt och fler politiker blir mer synliga i de allmänna forumen. På kort tid ska partierna skaffa sig tillräckligt med underlag för att uppnå de partipolitiska målen. Om det innebär att hålla sig kvar i riksdagen, locka väljare för att bilda regering eller skaffa sig tillräckligt med inflytande för att bedriva kommunpolitiska visioner är av underordnad betydelse. Men ett är säkert – Politik berör och engagerar! Med den övertygelsen bestämde sig AlphaCE för att vara en samordnande part mellan våra politiker och de invandrare som har kommit till Sverige för att etablera sig i det svenska samhället. Det demokratiska arbetet innebär inte bara att försöka få våra deltagare politiskt engagerade utan även att försöka få svar på hur målgruppen ska få rätt förutsättningar för att etablera sig i det svenska samhället. På dessa grunder anordnade AlphaCE politisk debatt med fokus på arbetsmarknad och integration.

Då krutröken lagt sig sjönk jag utmattad ner på en stol och försökte reda ut vad jag just bevittnat. Det första ordet som kom till mig var misstro. Misstro mot representanterna för de mest väletablerade partierna i svensk politik. Det är knappast något nytt fenomen. Vi ser den hos fler och fler medborgare som upplever sig ha tappat makten över sitt eget liv. Då komplexiteten i ett demokratiskt styre många gånger utsätter den enskilda människan för ett antal svårbegripliga processer, som Josef K. I Frans Kafkas Processen, så behöver hon en syndabock. Till syndabock utses ofta de som ägnar sitt liv åt att slå vakt om de demokratiska värdena – representanter för ett system som i en orolig omvärld blir allt viktigare att försvara.

Många av de som befann sig i åhörarsalen dagen för debatten kommer från länder och omgivningar som helt eller delvis saknar demokratiska förhållanden och där man lever under politiskt förtryck. Merparten av dem är från krigsdrabbade områden som historiskt sett aldrig haft något som liknar de reglerade demokratiska val som svensken tar för givet. Med vetskap och insikt om denna bakgrund blir det lättare att förstå misstron mot våra politiker och det system de företräder. Det handlar därför inte bara om att invandraren ska anpassa sig efter ett etablerat system utan också att systemet till viss del måste anpassa sig till nya förhållanden för att vi ska kunna dra nytta av de resurser och kompetenser dessa människor faktiskt besitter. Vi måste gå från det vi kallar införlivning, då ju en person ändrar sig för att passa in, till vad jag kallar samförlivning* – då vi integrerar med varandra. Samtidigt måste vi överge tidigare misslyckade försök till integration och närma oss något som jag vill kalla internygration*. För att få tillstånd förändring och förbättring måste varje svensk, just som Fredrik Reinfeldt så omtalat sa, öppna sitt hjärta.

*(Läs mer på: niklasliiv.com)

En kollega till mig, mycket insiktsfull och med en djup förståelse för olika människor och kulturer, uttryckte något som vi alla bör reflektera över: Det är inte invandrarna som behöver integreras in i det svenska samhället – det är svenskarna som behöver integreras med invandrarna. Först när denna insikt når våra hjärtan kan vi påbörja en process som förändrar mänskligheten. En Processen som ger kommande generationer vilja och lust att ta vid när vi en gång slutar.

Niklas Liiv den 30 augusti 2014