Jobbcoachen – en yrkeskategori som förtjänar upprättelse

Jobbcoacher. Finns det någon yrkeskategori som varit så ifrågasatt och utskälld de senaste åren som just denna? En del av kritiken har säkert varit berättigad – en del inte. Efter valet 2014, då den politiska plattformen ritades om, känns det angeläget att göra en analys och ett eventuellt bokslut på detta fenomen initierat av den borgerliga regeringen. Projektet var intressant och ambitiöst men visade sig ligga fel i tiden. Liknande projekt som landsattes internationellt fick ett annat utfall där arbetslösheten redan var på väg ner då jobbcoachen trädde fram på scenen. I Sverige blev situationen en annan. Med eskalerande arbetslöshetssiffror före och efter finanskrisen 2008 fastnade människor i systemet och fick kvarsittning då jobben blev färre och färre. Många av coacherna gjorde så gott de kunde men hade ju varken förmåga eller mandat att anställa sina egna adepter. Då tiden gick utan mätbara resultat tänjdes gränserna för vad coacherna skulle leverera och metoder och pedagogik hamnade i den så kallade gråzonen för vad som var godtagbart.

Det här underlaget använde den dåvarande politiska oppositionen som bränsle i debatten, då de kallade projektet för ett stort misslyckande. Med kalla fakta och statistik ligger det säkert något i påståendet, men det man då bör ha i åtanke är att fenomenet coachning har en djupare och vidare mening än vad många lekmän och mindre insatta tycks förstå. Insatsen ska vara motiverande, vilket innebär att de individer som får en jobbcoach ska försöka hitta lösningen på sin situation inom sig själv. Många av dem som under längre tid befunnit sig i arbetslöshet har tappat tro och självkänsla som är avgörande för att komma vidare. Processen som inleds är således beroende av två parter för att falla väl ut – jobbcoach och adept. Med denna djupare förståelse för yrkeskategorin jobbcoacher förstår vi deras situation inför ett flertal komplicerade och svårstyrda förutsättningar. Att åtta av tio varit nöjda eller mycket nöjda med individuellt utformat stöd måste också tas i beaktande oavsett siffror “i jobb” (se länk)

Den mediala tonen runt frågeställningen har tidvis varit hätsk och direkt orättvis. Jobbcoacherna, där en del av dem brinner för att alla ska ha en plats på arbetsmarknaden, har framställts som cyniska girigbukar i en tid där egoism och girighet präglat samhällsdebatten. Jag fick själv under den här tiden den något felformulerade frågan om hur mycket pengar jag skulle tjäna på en potentiell adept istället för en undran om vad jag kunde göra för att hjälpa honom. Att arbetsförmedlingen fått i uppdrag att outsourca en del av sin verksamhet till kompletterande aktörer, eftersom deras egen verksamhet ständigt ifrågasätts, innebär inte automatiskt att de som ger sig in i branschen gör det i syfte att enbart tjäna pengar. Det finns aktörer som har en bred pedagogisk plattform och ett fantastiskt engagemang i att försöka lösa varje enskilt fall och få individen närmare arbetsmarknaden.

I en radiointervju för något år sedan uttryckte den dåvarande oppositionen oro över det skrala resultatet avseende jobbcoachning och pekade på det alternativa sättet, vilket innebar som de uttryckte det: “väl utbyggd arbetsmarknadsutbildning”. Vi som arbetar i branschen är väl förtrogna med att det mer eller mindre är samma sak. Med kompletterande insatser i form av undervisning, coachning, konsultation, mentorskap och rehabilitering försöker vi hjälpa varje individ att, med arbetsmarknaden som utgångspunkt, nå sina innersta önskningar. Vår belöning är inte pengar utan glädjen i att se en annan människa lyckas.

Niklas Liiv den 7 oktober 2014

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fiasko-for-jobbcoacher_5959491.svd