Gap att överbrygga

En solig eftermiddag för några år sedan tog jag och min fru en promenad. Hon gick vid min sida som hon alltid gör nu för tiden och vi samtalade om saker som gör livet värt att leva. Jag befann mig i en själslig läkningsprocess eftersom jag några månader tidigare återigen tvingats avbryta en väg som tidigare uppenbarat sig så klart för mig. Den hade visat sig vara snårig och lagd med en fast struktur som grumlade visionärens förmåga att se bortom invanda mönster. Till min frustration hölls jag i ledband och koppel som inte bara hämmade min kreativa sida utan som även slutligen fick mig att gå in i den berömda väggen. Jag drog mig tillbaka en tid för att ägna mig åt att skriva och läka. En process som är fördelaktig på många sätt eftersom den ger hjärnan möjlighet att starta om och fokusera på nya saker.

Den här eftermiddagen, som jag kanske kommer att minnas under resten av mitt liv, blev mycket speciell eftersom jag plötsligt såg en klar bild över vad jag borde ägna mitt liv åt. Vissa kanske skulle kalla det en uppenbarelse, andra för en samlad bild av mina erfarenheter. Oavsett vad så var det en omskakande upplevelse som inte bara gick att ignorera eller rycka på axlarna åt. Bilden påverkade mig så mycket att jag begav mig hem och för att undersöka möjligheterna att förvandla den till verklighet. Jag har nämligen alltid drivits av en övertygelse om att jag har något inom mig som världen behöver. Det är inte en förmäten insikt eftersom vi alla bär på något som behöver föras vidare – det gäller bara att lyssna till sitt inre.

Bilden kapslades in och bevarades i mitt hjärta medan mitt liv tog nya vägar. Tidigare önskningar gick i uppfyllelse och min vision sjönk ner till botten och blev liggande. Någon gång då och då lockades den upp till ytan i något enskilt samtal med en intresserad medmänniska men fragmenten började på allvar samla sig då jag började skriva manuset till “Fri Man” – en situationsbaserad historia, genomsyrad av scenen som kom till mig den där soliga eftermiddagen för ett par år sedan. Först när manuset var färdigställt och jag ägnade en stund åt att skriva ett sammanfattande synopsis insåg jag hur mycket boken faktiskt präglats av min vision och mig själv som människa. Nu har den totala övertygelsen drabbat mig; från och med nu ska jag ägna all professionell tid åt att arbeta mot bilden jag har i hjärta och hjärna – i mitt skrivande och i mitt formella arbete.

Varje människa bär på något konstruktivt som behöver föras vidare. Inom oss finns gap som behöver överbryggas för att vi ska nå fram i vår strävan efter att bli hela som människor. En kvinna sade en gång att det är först den dag då vi accepterar oss själva fullt ut som vi kommer att acceptera vår omgivning. Kloka ord från en insiktsfull människa. Vilka gap bär du inom dig?

Niklas Liiv den 24 augusti 2014