Varm andedräkt

1497856-winter-landscape-of-coniferous-standOrdet. Vackert eller fasansfullt har det byggt oss från grunden, format oss till dem vi är. En del av oss har flödande givits tillgång till det, andra får gräva djupt för att finna skärvorna. Lång tid har gått sedan orden viskat till mig. Jag har befunnit mig i ett mörkt rum dit ingen röst har nått, inga vågor av behagligt brus har studsat mot väggarna och finfördelats över mina tankar och läppar. Trots att jag lyssnat intensivt har jag mötts av tystnad. I en mörk granskog om vintern har jag vandrat, pulsat fram i metertjock snö och stirrat upp mot trädtopparna. Vindstilla. Det har varit vindstilla. Ingen fläkt har försatt flödet i rörelse.

I en kraftig utandning böjer sig min far fram och lägger ännu ett vedträd i den öppna spisen. Då han reser sig upp och vänder sig om ser jag att hans mun saknar läppar. Ur ett svart hål, under vad som liknar hans näsa, utstöts ett gurglande ljud. Vanmakt. Att hitta ordet, det rätta, i just det där avgörande ögonblicket, kan förändra en människas liv. Alla söker det, inom sig själv eller hos någon annan. Jag har sett det, känt det och smakat det. Rent utan omskrivningar, adverb eller förskönande adjektiv. Som en lätt sommarbris smeker en flickas sommarkjol jagar de fram över fälten.

Tystnad. I en tjock kvast av rök sprider sig den varma andedräkten över mitt ansikte. Kroppen skjuter upp ur vattnet och munnen tar ett första livgivande andetag efter att under lång tid ha befunnit sig utan syre. Musklerna vaknar. Vegetationen tycks följa min rytm, min andning och mitt framrusande steg.

Viskande till mig, viskande till mig…

 

Niklas Liiv
Den 27 Juli 2015