Livets korridor

I glömskans långa mörka korridor 

vandrar lidande skugglika gestalter.

Anleten som minner om öppna sår

blod rinner från svunna tiders anhalter.

 

Stelnat leende i förfrusen mask

dess uppslitna fåror speglar dem

som med nedböjt huvud liknar patrask

säger ansvaret tillhör ej oss, så vem?

 

Enfaldens spel tycks aldrig ta slut

med nötta ålderdomliga ord och uttryck

fattas snabba ogenomtänkta falska beslut

i försök att skapa samma lättlösliga dryck.

 

Cynism är inget slutgiltigt svar 

att omsätta humanitet i kostnad inte resurs

är nya sortens och tidens barbar

säg när ska det läggas om kurs?

 

I korridorens mörkaste djup

flämtar lågan ingen kan se

som bryggar ångestens livsvida stup

inger hopp och lust att av oss själva ge.

Liiv