Ett val som politikerna inte lyckats med

Det är dags att göra en analys av de senaste dagarnas politiska händelser. Jag tänker dock försöka undanhålla mig från den använda retorik som frångått sakfrågorna och ideologierna och istället kommit att handla om direkta angrepp och känsloutspel. Att det svenska politiska systemet har havererat på samma sätt som det amerikanska när George W Bush för ett antal år sedan blev omvald, bekräftades i samma ögonblick som Stefan Löfven utlyste extraval. Då han uttalade orden och uppgav ansvarsfrågan som orsak till beslutet så var det inte bara ett underkännande av väljarnas beslut från september utan även ett ogillande av hela det svenska demokratiska systemet.

Denna text var tänkt att handla om de främlingsfientliga vindarna i Europa, där olika partier med denna ideologi tycks ha nästlat sig in i beslutsfattande korridorer, men efter veckans impotenta agerande av våra folkvalda politiker omformades beslutet till att försöka göra en analys av hur det kan komma sig att våra politiker, oavsett partifärg, inte längre respekterar de demokratiska värdena. Det är möjligt att upprörda röster påstår precis tvärtom, att Löfvens tillbakabollande till folket är ett agerande som stryker under demokratins grundtanke, men ett valresultat ska respekteras och den politiska kartan ska ritas efter utslaget. Allt annat agerande är oansvarigt och ett bevis på att man inte litar till folkets beslut eller till den egna förmågan att lösa situationen och det är på detta mycket skakiga fundament som svensken återigen går till valurnan den 22 mars 2015.

Dagens politik har formats av rådande samhällsklimat och anpassats efter spelreglerna stället för att försöka förändra dem, vilket är upphovet till det aktuella problemet och det parlamentariska läget. Politikerna är inte längre de föredömen vi förväntar oss och journalistikens transparenta genomlysning skapar ett misstroende som är svårt att hantera. Genom att rota i varje förtroendevalds bakgrund, där enskilda händelser lyfts fram och förstoras, har det mediala intresset skapat en skepticism mot hela verksamhetsområdet. I detta klimat formas varje politisk person, i denna omgivning stöps den självkänsla och det självförtroende som ger oss vår slutliga uppfattning om dem. Lägg därtill att i princip alla partier backade i väljarstöd då rösterna spreds på fler som sökte möjlighet att komma in i Sveriges riksdag.

Var det med detta som utgångspunkt som parterna gick in i förhandlingen om samarbete över blockgränsen? Ett stukat självförtroende och en sämre självkänsla är ingen bra förutsättning för att mötas i nya politiska konstellationer. Goda förhandlingar och nya möten kräver att enskilda parter har något att erbjuda för att den på andra sidan bordet ska möta upp med andra förslag. På detta sätt har Sverigedemokraterna, enligt många de som är orsaken till den parlamentariska krisen, byggt sin politik. Sverigedemokraterna har sin största väljarkår hos dem med dålig självbild och dåligt självförtroende. Personer som på fullt allvar anser att varje mottagen flykting eller invandrare är ett hot mot dem själv och samhället, som tror att varje enskild person som kommer hit innebär ett arbetstillfälle mindre för dem själva och arbetsmarknaden. De som omräknar mänskligt lidande till ekonomiska termer och som ser kulturell utveckling som ett hot mot förmågan att känna sig svensk. Detta resonemang bygger varje främlingsfientligt parti sin politik på och har så gjort sedan vi kan minnas. Sverigedemokraterna understryker själva detta genom att påtala att de vill att extravalet ska vara en folkomröstning om invandringen.

På samma sätt har ansvarsfrågan bollats fram och tillbaka mellan partierna. Ingen vill ta ansvar och ingen har självinsikt nog att reflektera över det egna beteendet, vilket är den enda parameter som visar på någon slags egen trygghet. Trygghet – ett ord som används gång på gång för att försöka övertyga väljarna om att just deras politiska ideologi är vägen till lycka. Istället för självrannsakan har de lyft fram argument som ”ansvaret för de egna väljarna”, i ett parlamentariskt läge där det demokratiska underlaget just gett klara signaler om att samarbete är en absolut nödvändighet. Om sverigedemokraterna är ett allvarligt hot mot demokratin så är samarbete mellan de övriga demokratiska partierna än mer nödvändigt.

I mars ska vi väljare återigen ta ett ansvar vi redan tagit. Då tog vi det genom att välja ett parti som det visat sig inte respekterar den demokratiska grundtanken och där politikerna inte respekterar det utfall vi gett dem. Alla har misslyckats på sitt eget sätt. Socialdemokraterna och Stefan Löfven genom sin oförmåga till det som skulle vara hans starkaste egenskap, förhandling, allianspartierna genom sin oförmåga att se allvaret i situationen och mötas och Sverigedemokraterna som på fullt allvar anser att 13 procent ger dem rättighet att fälla varje regering som inte kraftigt skär ner migrationsanslaget. Varje politikers beteende har egentligen bevisat att ingen av dem är värd nytt förtroende. Istället ska väljaren tvingas omförhandla med sig själv för att få fram ett nytt parlamentariskt resultat – ett val som inte ens våra förtroendevalda politiker lyckats med.

 

Niklas Liiv den 7 december 2014