I demokratins namn

Demokrati. Ett statsskick numera så självklart för den yngre generationen att en undersökning som SVT har som underlag till det nya programmet “Diktatorn”, visar att många ungdomar idag skulle kunna tänka sig att bo i en diktatur. Anledningen till resultatet kan vara en romantiserad bild av en effektiviserad stat som tar ansvar för obehagliga politiska beslut och låter den enskilda individen vara i fred. Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att det svikna förtroendet för demokratin är en effekt av förtroendevaldas oförmåga att bemöta den lilla människan, att debatteknik och retorik ligger på för hög nivå för att nå fram till medborgaren. Professionella politiker formas av den miljö i vilken de lever, vilket i sin tur urholkar det politiska budskapet då ordval och meningsbyggnader konstruerade i politiska möten vidgar gapet till folket. Det här är ett problem då våra politiker är förtroendevalda och sitter på sina positioner på lånad tid. Demokrati bygger på idén om att de förtroendevalda ska företräda den lilla människan och för detta behöver de finna verktyg för att lyckas. Sverigedemokraternas framgångar och SVT:s undersökning är tydliga effekter på att de misslyckats. Det går inte att skylla på folkets brist på intelligens eller oförmåga utan våra politiker behöver tvinga fram en ärlig självrannsakan för att få fortsätta sitt uppdrag. Hur ska de då gå till väga för att minska gapet och återuppbygga förtroendet?

SVT har tagit sitt folkbildningsansvar och skapat programserien ”Diktatorn” som bygger på idén att Sveriges ungdomar skulle bo i en diktatur. Åtta utvalda personer ska leva under ett kontrollerande styre de inte är medvetna om. I experimentet inskränks yttrandefrihet och hänsyn till den enskilde individens förmåga, självklarheter i en demokrati. Efter en mycket kort tid lämnar två deltagare programmet då de mår för dåligt. För de sex deltagare som återstår är nästa steg avhumanisering. Det görs genom att ungdomarna döps om till nummer i syfte att skala av känslor och personlighet och göra deltagarna mer lättstyrda.

George Orwells roman 1984 är en obehaglig spegling av en totalitär stat där författaren vill skildra ett tänkbart framtidsscenario där människan är förslavad under “partiet” – en politisk konstruktion förmodligen inspirerad av det nationalsocialistiska partiet i Tyskland under 30 och 40-talet. Romanen skrevs under efterkrigstiden, en tid då de mörka minnena i Europa fortfarande var färska i människors medvetande. Att minnena numera är på väg att blekna i och med att de sista som var med under denna tid är på väg att försvinna gör Mr. Orwells roman än mer aktuell. Kritiken till romanen har kommit att handla om en jämförelse av författarens andra alster såsom “Djurfarmen” som var satirisk men där 1984 enligt en recension av New York Times inte är något att skratta åt, enbart förfäras åt. Det var precis det Mr. George Orwell ville uppnå. Att vara samhällskritiker innebär inte alltid att dina alster kommer vara tillrättalagda. Ibland måste de till och med ge upphov till obehagliga känslor för att tvinga fram en förändring i samhällets tankemönster. Jag tror även att Mr. Orwell skrev romanen för att mänskligheten skulle minnas.

Efter valet 2014 blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Låt vara att de “bara” fick ca 12 procent av rösterna men det faktum att de numera är Sveriges tredje största maktfaktor efter socialdemokratin och moderata samlingspartiet är mycket allvarligt och något som Sveriges riksdag och våra etablerade politiker behöver ta på största allvar. Hur kan det komma sig att vi på 2000-talet fortfarande röstar fram partier som i sin politiska agenda skyller landets problem på en generell folkgrupp som muslimer? Känns mönstret igen? Är det någon som kan dra paralleller till den mänskliga historien eller ska vi fortfarande bagatellisera problemet, rycka på axlarna, skratta år det och vifta med handen och tro att vi är upplysta.

Sverigedemokraterna anser att vi kraftigt bör reducera invandringen och istället hjälpa människor på plats i hemlandet. De som föreslår en sådan lösning och tycker att det ena bör utesluta det andra kanske bör lyssna till någon som upplevt krig, någon som vet och kan berätta historier som får den upplyste svensken att blekna. I kriget i det forna Jugoslavien ville den dåvarande presidenten Slobodan Milosevic i sann diktatorisk anda minska Kosovos självstyre. Kosovoalbanerna, som haft självstyre sedan 1969, protesterade vilket föranledde att Serberna inledde en attack. En person i min närhet som tillsammans med sin bror drev en restaurang i Kosovo under den här tiden har berättat om det fasansfulla ögonblick då serberna med sina skarpladdade Kalasjnikovs drog in i huvudstaden och sköt mot allt som rörde sig. Vilka svenska politiska medel skulle ha hjälpt de oskyldiga människorna i en sådan situation? Varför skulle Milosevic ha lyssnat till svenska politiker då han ville befästa sin egen diktatotoriska makt? Om vi någon gång i framtiden i Sverige skulle råka ut för samma sak där en förtryckande makt ville förslava och kontrollera oss ska vi då inte ha samma möjlighet att söka politisk asyl i ett annat demokratiskt land?

Att partiet sverigedemokraterna dessutom lägger till demokraterna i ändelsen på sitt namn känns också svårt att förstå då deras egna politiska agenda fäller idén om demokratins jämställdhets- och likvärdighetsprinciper. I demokratins namn borde vi likt Charlie Chaplin istället ropa ut: In the seventeenth chapter of Saint Luke it is written: The kingdom of God is within man. Not one man, nor a group of men – but in all men – in you. You the people have the power.

Niklas Liiv den 23 november 2014.