De stora äventyrens karaktär

4829627-antique-compass-over-old-map (1)Klas Ingesson är död. Ingesson – en svensk fotbollsspelare som stod för något som gått förlorat i vårt moderna samhälle: offervilja, energi, ärlighet och att sätta laget före jaget. Dåtidens mest kreativa fotbollsspelare Tomas Brolin sa i samband med Klas Ingessons bortgång att de som spelade i samma lag som Klas inte fick ligga på latsidan. Han krävde fullständig offervilja och hängivenhet från alla som ingick i laget. Utan Klas i VM 94 hade det inte blivit någon framgång. Ändå var han av okunniga utskälld och anklagad för att vara som en skogshuggare, utan kreativitet och idérikedom. De som inte förstod hur man bygger ett lag ansåg att alla elva spelare skulle besitta samma egenskaper, vilket naturligtvis är felaktigt. Det handlar istället om att komplettera befintlig kompetens och få alla att dra åt samma håll för att uppnå det gemensamma målet. Med Klas Ingesson i VM 94 lyfte sig alla och gav det där lilla extra för att vinna den avgörande millimetern. Klas Ingesson såg till att Tomas Brolin, Martin Dahlin och Kenneth Andersson blev tre avgörande karaktärer i att ta Sverige till semifinal. De tre tog allt rampljus medan Klas Ingesson kanske knöt näven i fickan och teg och beklagade sig aldrig över anklagelserna.

När han sedan i den episka matchen i kvartsfinalen mot Rumänien blev vald till att lägga en av straffarna steg han fram till straffpunkten och visade i detta avgörande läge mer kreativitet än vad många annars så kallade kreativa spelare lyckats med. Efteråt höjde han bara en arm i luften och gjorde high five med Tomas Ravelli för att önska honom lycka till i den efterkommande straffomgången. Det är vad jag skulle vilja kalla en karaktär, en människotyp som blir allt viktigare att finna i så väl konkurrensutsatt sport som arbetsmarknad. En person som blir en investering istället för en kostnad för lag och företag.

Som medelålders man minns jag den här tiden som ett av de mest starkaste ögonblicken i svensk historia. Dagen efter matchen mot Rumänien hade alla journalister i Aftonbladets publicering ansiktet målat i svenska flaggans färger. Svensken hade funnit något att vara stolt över igen i efterdyningarna av krisen, då reporäntan hade legat på 500 % och den svenska kronan varit så kallat fritt flytande. Klas Ingesson får ses som den sista symbolen för vad som då ansågs vara svenskt, vår styrka – nämligen laget.

När vi nu återigen måste enas för att vinna tillbaka förlorad mark från de bakåtsträvande makter som tror att svaret på en misslyckad integration är att avveckla det människor tillsammans hittills lyckats uppnå så vill jag dela med mig av en dikt jag läste på min morfars begravning. Kanske läses den på Klas Ingessons begravning?

Låt oss hoppas det!

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

                                                       Karin Boye

Niklas Liiv den 1  november 2014