En turkcypriotisk man syn på frihet

5577755-soldier-from-cyprusNicosia, norr om den gröna linjen. Med böneutropen till Allahs ära i bakgrunden sitter jag och funderar över integration i dess sanna bemärkelse. Hur upplevs den och hur har uttrycket och uppfattning av den förändrats över tid? Vilken plats på jorden kan vara mer central för denna reflektion än den turkcyprotiska sidan av den så kallade gröna linjen – gränsdragningen som Unicyp upprättade i FN:s regi år 1963. Bakgrunden var att grekcyprioterna skulle separeras från turkcyprioterna för att hindra de häftiga strider som ägt rum i huvudstaden någon månad tidigare. De personer som bodde på gränsen tvingades överge hus och hem och lämnade efter sig vad som idag beskrivs som en spökstad. Makarios III, dåvarande president över den nyligen utropade republiken Cypern, försökte förändra gällande författning eftersom grekcyprioterna som var fler och högre utbildade kände sig kränkta över att utkonkurreras av i deras ögon mindre meriterade turkiska personer. Huruvida denna subjektiva uppfattning om status och konkurrens bör tolkas får om möjligt andra bedöma men låt oss konstatera att det är svårt att vara objektiv i sådana lägen. Makarios lade fram ett förslag som i princip skulle frånta turkcyprioterna vetorätten. Turkiet vägrade godkänna programmet varpå skottlossning utbröt. Striderna eskalerade i och med Grekland och Turkiets inblandning vilket slutligen ledde till en ökad segregering på ön, där turkcyprioterna tvingades bosätta sig i särskilda områden.

Grekland har sedan dess kämpat och verkat för en så kallad Enosis av hela Cypern vilket innebär ett totalt införlivande av medelhavsön i Grekisk kultur och levnadssätt, något som om det skulle omsättas i praktiken kan liknas vid Karl den X och XI “försvenskning” av Skåne som då man under mer eller mindre brutala former tvingade skåningen att överge sin identitet i form av trosuppfattning och levnadsförhållande för att hänge sig åt en centraliserad makt som med nya direktiv talar om hur du bör och ska leva ditt liv. Detta är vad en införlivning innebär och vid en första reflektion över uttrycket så kanske en del av oss förstår hur svårt det kan vara att acceptera. Om vi dessutom lägger till att den södra sidan av Cypern tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan samtidigt som den norra tillhör sunnitiska muslimer inser vi komplexiteten i problemet. Tro vilar på existentiella frågor som berör levnadssätt gällande familj, etik, moral, liv och död och då de två sätten att se på livet skiljer sig åt på ett avgörande sätt så känns en Enosis avlägsen i denna långdragna konflikt som ännu inte fått någon lösning.

En äldre muslimsk man vars hud har präglats under den Cypriotiska solens obarmhärtiga hetta sitter på sin restaurang och blickar ut över den förbipasserande trafiken på gatan utanför. När han sträcker fram handen för att fatta om glaset som står på bordet framför honom darrar den lätt. Minnena och tankarna från tiden då han slogs för sin rätt att leva som en fri man har präglat honom. Striden som utkämpats gång på gång i hans hjärta har inte så mycket med religion att göra utan handlar mer om möjligheten att få leva sitt liv efter sin egen övertygelse. Han anser att han är gammal nog och har tillräckligt med erfarenhet för att göra sina egna val. Det är hans definition över en fri man. Jag studerar honom i profil utan hans vetskap och inser att han har rätt. Vilka är vi att försöka införliva människor till vår kultur och tro att vår centraliserade stat är suverän och att vårt sätt att leva är det rätta? Borde vi inte istället ta till oss och ta lärdom av andra sätt att se på livet som kan berika våra egna? Att bevara det som är bra men samtidigt utvecklas av det nya? Är det definitionen av den moderna globaliseringen, internygrationen och samförlivningen?

När mannen reser sig upp och lämnar bordet inser jag att vi rört vid något avgörande enbart genom att lyssna och reflektera. Att lyssna – det ligger mycket enkelhet i det ordet och ändå tycks det vara just det som mänskligheten har allra svårast för. Till slut reser även jag mig och faller in i mannens fotspår som leder bort från bordet och ut på gatan. Stegen känns lätta och luftiga och plötsligt får jag syn på honom igen innan han höjer handen och försvinner i folkvimlet. Dofterna och smakerna överväldigar mig.

 

Niklas Liiv den 2 Juni 2014