Strofen jag slutligen fann

I

Ensam står jag

där på stranden

har tagit mig dit

jag en gång fann dem

De glömda ord

som sedan länge slutat gälla

starka innehållsrika de rann

ur betydelsefull källa

 

II

Med tårfyllda ögon

lyfter jag min blick

Överallt yr de omkring

förstorade fulheters ting

Hindrar mig att höra

hur sången en gång gick

 

III

Grå siluetter

av hjärtlösa karikatyrer

Svamlande baktalande lismande

dränker det vackra hisnade

i vanprydande

och allt större blessyrer

 

IV

Ett slipat glas

föll tungt ur bågen

grumlade deras syn

förvrängde orden på guldvågen

Den slipade ytan

får känslan att svämma över

De grå siluetterna

omöjliggör sikten föröver

 

V

Den visa världen lärt ut

sedan länge känns förljugen

På den verkliga sanningen

har jag blivit bestulen

Insikten drabbar mig

plötsligt där jag står

Att utforska oss själva och varandra

kan läka många sår

 

VI

Då jag slutligen hukar mig ner

jag lättare ser just vad som sker

Falskhet, egoism och elakhet förtärs

på starka armar mänskligheten då bärs

mot den stora visionens allra högsta topp

den som ger varmt och tröstrikt hopp

 

VII

I övertygelse reser jag mig

vänder mig om

återvänder dit

varifrån jag en gång kom

Fast besluten

att strofen jag slutligen fann

än en gång ska betraktas

som fullkomlig, sann

Liiv