Attityd, Ovilja och Rädsla – hinder i matchningsprocessen

7505968-upset-businesswomanKlyftorna mellan de som har arbete och de som inte har växer. Det är en trend som hållit i sig under en längre tid och är en direkt effekt av det politiska arbete som pågått de senaste åren. ”Vi ska tjäna på att arbeta” är ett förhållningssätt som genomsyrat samhällsinstitutionerna som ska verkställa dessa förhållningsorder. Reglerna tycks bli allt hårdare för att söka arbete och ta vad som erbjuds. Samtidigt växer kritiken mot den myndighet som ska bedriva arbetsmarknadsfrågorna. De misslyckas med att förmedla arbetskraft till de företag som faktiskt vill anställa och det pågår ett internt arbete med att presentera en statistik som är en “försköning” av verkligheten. Allmänheten rasar över den inkompetens som myndigheten uppvisar. De rasar utan att faktiskt inse att problemet vuxit sig djupare ner i den samhälliga roten.

För att bemöta den stundande ekonomiska uppgången behöver Näringslivet kompetensförsörja snabbt inom de närmaste åren. Företag som vänder sig direkt till Arbetsförmedlingen upptäcker att de inte lyckas finna lämplig arbetskraft. Utifrån detta behöver vi ställa ytterligare frågor för att kunna ta oss an problemet. Beror passiviteten hos arbetsförmedlingen på att det faktiskt inte finns arbetskraft som kan matcha önskvärda krav hos näringslivet? En av orsakerna till ett mångbottnat dilemma kan vara att myndigheten mer eller mindre bara jobbar med prioriterade grupper – människor som under en längre tid stått utanför arbetsmarknaden. Människor med ett skadat självförtroende, en skadad självkänsla och ett förlorat hopp om sin egen förmåga. Flera av dem kanske också lever i villfarelse om vilka krav de kan ställa.

Effekten av detta blir naturligtvis att företag med mindre samhällsengagemang och mer intresserade av att tjäna pengar vänder sig till andra för att finna lämpliga kandidater. Kvar blir de prioriterade grupperna som kräver allt större resurser för att närma sig arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen tvingas ösa ut mer och mer pengar på förberedande insatser och arbetsmarknadsutbildningar för att dessa individer inte ska hamna i ett fullständigt tomrum som de omöjligen kan ta sig upp ifrån utan hjälp från samhället. Pengar som Du och Jag bidrar med i form av skatt.

Under de år jag själv jobbat med människor som står i olika relationer till arbetsmarknaden har jag lärt mig att det ofta finns fler svar på samma fråga. Men det finns även, tack och lov, företag därute som är villiga att ta ett större ansvar och engagera sig för att framförallt ungdomar ska komma in på arbetsmarknaden och närma sig självförsörjning. De finns och då vi finner dem och är beredda att i samarbete med arbetsförmedlingen erbjuda dem en lösning dyker det upp andra hinder som bryter kedjan.

I veckan var jag på en mycket professionell presentation av ett företag som behöver expandera kraftigt de närmaste åren. Deras ledning är engagerad i samhällsfrågor och är intresserade av att erbjuda framförallt ungdomar en möjlighet att få arbete. De erbjöds i samarbete med oss och Arbetsförmedlingen, en utbildning som ska underlätta det matchningsproblem som så många pekar på idag. Vid presentationens slut reste sig nästan 70 % av de som var kallade till mötet, gick ut och visade sitt tydliga ointresse för den fantastiska möjlighet som uppenbarat sig för dem. 70 % ansåg sig tydligen ha ett bättre alternativ trots att de stod till arbetsmarknadens förfogande och tillhörde de prioriterade grupper som arbetsförmedlingen lägger ner så mycket resurser på. Berodde det på rädsla, ovilja eller för höga krav? Jag vet inte. Men jag vet i alla fall att vi alla måste fortsätta att arbeta med dessa människor. Bryta ner deras attityd, deras ovilja och rädsla. Att lämna dem vind för våg gräver nämligen allt djupare hål i vår gemensamma plånbok.

Niklas Liiv

Den 10 Mars 2014