Ångestens Berg

2547982-mount-everestÅngest. Hur kan det komma sig att detta ord verkar vara centralt för varje författare med självdistans? Att försöka beskriva innebörden av det och definiera det med ord är en lika stor utmaning som att bestiga Mount Everest – utan syrgas. Att förenkla det till att må dåligt skulle vara som att beskriva världens högsta berg som en liten höjd på baksidan av huset. Vi behöver ta oss till toppen för att kunna överblicka och hantera fenomenet och det gör vi inte genom att bagatellisera och låtsas som att det är mindre komplext än vad det är. Att må dåligt är något annat, något hanterbart som oftast har en enklare lösning, som en strandpromenad på vita, sköna stränder eller en tablett som än högst tillfälligt jagar bort de monster som väntar bakom nästa krök. Ångesten sliter sönder oss inifrån samtidigt som den hjälper oss att skapa något rikare och mer beständigt. Vi kan inte vara utan den utan måste istället lära oss att hantera ångesten likt bergsbestigaren som fastnat på 8500 meters höjd på väg mot toppen måste hantera sin situation och gör det genom att minutiöst planera sin sista forcering mot 8848 meter och ger akt på varje steg som ska föra honom eller henne den sista biten mot världens tak.

Liksom Everest är också ångestens berg oformligt och under ständig förändring – både inom och utanför oss. Innan vi bestigit det verkliga berget måste vi ta oss an det otaliga gånger i vårt medvetande. Det är nödvändigt för att skapa oss en bild som gör projektet möjligt. Om bilden är hanterbar kommer den att hjälpa oss att bestiga berget och om den inte är det kommer den med all säkerhet få oss att stanna kvar vid marknivå, där vi ivrigt avråder alla förbipasserande på väg upp att ens försöka ta sig an den utmanande uppgiften. Vår bild av den strapatsrika färden är ju att det egentligen är omöjligt att nå toppen och då vi vill andra väl är det vår uppgift att se till att varna dem som fått den nyckfulla idén om att projektet verkligen skulle kunna ros i hamn. Om bilden av berget hos de förbipasserande är annorlunda, kanske rent av liknar höjden på baksidan av huset, ja då kommer förvirring att uppstå. De dåligt synkade bilderna ger upphov till missförstånd, sinnesrörelse och förargelse över att uppfattningen av metaforen ser olika ut.

De som har en klar bild som möjliggör deras resa kommer att fortsätta medan de som har en mer vag föreställning av bilden kommer att ansluta sig till den som står vid bergets fot och agerar avrådande. Orkestern får fler medlemmar och stycket som spelas blir mer kraftfullt och får större resonans hos de med konturslösa och suddiga bilder. Fler och fler ansluter och slutligen är kompositionen av det obestigbara berget så gigantiskt att det verklig berget liknar den lilla höjden i jämförelse. Myten, uppfattningen, den absoluta ångesten har drabbat dem och fått dem att ge upp. De fåtal som har ett annat opus i sitt inre och som har tron på att det är det rätta oavsett vad någon annan säger kommer att fortsätta och ta sig an den svåra vägen som leder uppåt. Under färden kommer han eller hon naturligtvis att stöta på hinder som får dem att tvivla, kanske till och med återvända för att ta del i den nu ännu starkare orkesterns tempofyllda crescendo, eftersom verklighetens bild också passar illa med medvetandets uppfattning.

Till slut är det bara du och jag kvar, sittande på den där lilla klipphyllan med endast några hundra meter som skiljer oss från toppen. Med förfrusna leder, en släng av höjdsjuka, fallande stenar och med en överhängande lavinrisk försöker vi bestämma oss för om vår inre bild fortfarande är lika tydlig och klar. Går det att nå toppen eller är det bara en myt som andra fått oss att tro? Kylan och vindarna som ständigt kastar sig över oss orsakar störningar som då och då får bilden att försvinna. Det blir svart och i de ögonblicken är vi nära att falla ner i bottenlös förtvivlan, där bergets skugga förvandlas till en fysisk tyngd som är nära att krossa oss. Vår livsgnista flämtar till och tycks upphöra under den evighet der tar att dra ett djupt andetag…

Och så plötsligt finner vi den sista styrkan till ansträngning, från någonstans vi inte trodde fanns. Något rörde vid roten av vårt hjärta och tinade upp våra frusna lemmar. Kanske var det övertygelsen om att människan måste gå vidare, måste utvecklas för att nå livets innersta dynamik om det så är en enda stackars ensam vandrare som måste göra det. Var det så att vi under ett ögonblicks sekund av klarsynthet förstod att den vandraren kan vara just du eller jag? Chansen att åstadkomma något unikt och eget får oss att en sista gång orka upp på fötter. Om det så bara är för en sista gång kan det lika gärna vara nu, den här gången…

De sista hundra metrarna, där tid och rum förändras, får vi kraft. Bilden och uppfattningen har bleknat och återstår gör endast den sista flämtande lågan som rör vid oss. Tårar strömmar ner för våra kinder av utmattning men också av ödmjukhet inför livets stora gåta som endast når ifatt människan i stunder av nakenhet…, i stunder av sårbarhet.

När vi slutligen kravlar oss upp över den sista kanten och når resans mål drabbas vi av en genomsyrande tomhet som försätter vår kropp i ett tillstånd av viktlöshet. Tyngden från berget försvinner och vi upplever att gravitationen nästan inte har någon betydelse. Varför skulle den ha det här uppe? Vi befinner oss på världens högsta punkt, konkret eller rent bildligt. Vi har precis uppnått något som är få förunnat och vi har gjort det för att vår bild var klarare, mer lysande än alla andras. Tanken får alla känslor att explodera och drar ner oss mot jordkärnan. Den euforiska känslan som följer överväldigar och ångestens berg förminskas återigen till den lilla höjden bakom huset.

Under klara mornar då de första solstrålarna letar sig över trädtopparna betraktar vi den på avstånd från fönstret. Med vår nyvunna insikt ter den sig annorlunda i det bleka morgonljuset. Från ena hållet så oändligt gigantisk, från det andra så liten och förminskad.

Niklas Liiv den 11 Januari 2014