En enda tändsticka

3854864-utbrandEn förändrad syn på människan. Lättare att se, att skåda genom ytan, tidigare så svår att genomtränga. Alltid en förundran över vilka de är och var de varit. Stela konturer, formlösa, gummilika masker som aldrig sagt eller liknat något. En konstnärs utmaning – att se igenom dessa anleten, finna essenser, talande, givande inspiration att teckna, måla, komponera, författa. Att avbilda eller återge för att komma nära nog att skapa fullkomlig intimitet. Då, först då blir materialet intressant. Att gestalta tomhet, så svårt, näst intill omöjligt. Intetsägande och en aning skrämmande. Till tomheten behöves avståndstagande, en tydlig gräns för att inte riskera att uppslukas av den. Det talas om vikten av att fylla på, att mota bort tomheten genom att fylla på med kärnfulla essenser så som vi fyller ett tomt vattenglas, dolt i skuggan från det solupplysta fönstret. Behövande något som talar till oss i djupet av vår själ och våra hjärtan, något som fyller bägaren, fast och beständigt. När bägaren är fylld och glaset skjutits ut i ljuset ser vi innehållet i vår livgivande kalk. Först då rämnar murarna och ögat, omöjligt att sluta, tränger igenom alla masker och föreställningar och ger förmågan att se innanför anletet. Ögat tröttnar aldrig och betraktaren bakom det granskar oss ingående likt en gestalt från ett svartvitt fotografi, hängande på rostig spik på bortglömd vägg.

Nakenhet. Betraktaren ser oss i vår fulla nakenhet utan att skämmas. Först nu öppnar sig djupet, efterlämnar ett bestående intryck till omgivningen, berör och gör oss intressanta. Skuggade partier av våra ansikten lyses upp, blottande rynkor och vackra skavanker, tidigare höljda i dunkel. Allt vad som tidigare legat mellan oss och andra är ett minne blott och möjligheten finns att skapa intimitet avgörande för ett lyckat konstnärskap. Världen lyses upp, visar sig från sin verkliga och betydande sida. Konstnären betraktar och ser den på ett nytt sätt, dolt för så många – gåvan att avbilda eller gestala vad andra inte ser, att peka på vad som hamnat i skuggan av vårt medvetande då irrelevants tagit allt större plats.

I ett mörkt rum,  mänsklighetens fördolda medvetande, tänds en  tändsticka, flammar upp och jagar för ett kort ögonblick mörkret på flykten. Intill väggarna, gömda för att inte påminna, finner konstnären de essenser som sökes. I konstverket når han fram. Konstverket – tändstickan som flammar upp och efterlämnar en svaveldoft appellerande till mänsklighetens gemensamma själ.

Niklas Liiv den 6 Januari 2014.