Döden – ett verktyg i livet

  2418075-testamentDen sista tiden har jag ägnat åt ett projekt som krävt en del tankearbete och engagemang och som når in till kärnan av de flesta problem vi bär på eller handskas med. Många av oss har svårt att prata om det och låtsas att det överhuvudtaget inte existerar. Djupsinniga författare som intresserar sig för dessa frågor anses som tungsinta eller svårmodiga och till och med tråkiga. Epitetet används av dessa modiga själar därför att den stora massan av människor betraktat ämnena som skrämmande och svårbegripliga. Ändå måste de på ett objektivt sätt ses ur ett annat perspektiv, nämligen att de egentligen är de enda ämnen som verkligen betyder något och att allt annat får ses som felkonstruerat och onaturligt. Jag talar om de två epitet som är begynnelse och slutpunkt för vår existens och som ramar in allt det betydelselösa som så många av oss ägnar oss åt. Livet och döden är objekten som blir allt mer betydelsefulla för oss den dag då vi finner att allt är utmätt och förgängligt. Först då vågar vi närma oss dem med en sorts ohämmad ångest som hotar att bryta igenom våra försvarsmurar och verkligen beröra oss på djupet.

Det som fick igång mitt eget tankearbete var när jag bröt igenom Karl-Ove Knausgårds fantastiska sjuromansarbete “Min Kamp”. Hela projektet kretsar runt det faktum att hans far avlider i sviterna av alkoholmissbruk och trots författarens komplexa och känslolösa förhållande till honom startar händelsen en process av minnesfragment och känsloyttringar som är nära att knäcka honom på flera olika plan.

Det är snarare döden och dess definitiva faktum att han aldrig mer kommer att få se sin far som får honom att minnas tillbaka till det liv han tidigare uppfattat som självklart och beständigt. Under några omskakande dagar tillsammans med sin storebror och farmor tvingas han inte bara att se sin far i ett annat ljus utan även omvärdera synen på döden som fenomen.

Är det vad vi alla egentligen behöver göra för att orka med de bekymmer vi ständigt brottas med i vår vardag? Att ägna de stora tankarna en gnutta tid för att se våra egna problem i ett nytt perspektiv och kanske inte bagatellisera men åtminstone tona ner dem så att de inte hotar att ta över våra liv och sluka oss levande.

Kan det i själva verket vara så att tanken på döden som en slutpunkt på våra flyktiga ögonblickslika liv kan vara ett verktyg för att hantera våra triviala och vardagliga små kriser? På så vis kan vi också omvärdera döden och närma oss den på ett mer naturligt sätt som inte får oss att förminska dess betydelse eller se den som abnorm och onaturlig. Plötsligt blir starkt negativt laddade ord som mänskligt lidande, krig, svält, terrorism och arbetslöshet, som för de flesta låter ohanterliga och oöverkomliga, förminskade och fullt möjliga att göra något åt. För när stunden når oss så bleknar allt annat i jämförelse. För vissa innebär det slutet och för andra ett kliv rakt in i evigheten .

Niklas Liiv den 8 Augusti 2013