Mannen på perrongen

Tänk att för ett ögonblick få slita sig loss

få stiga av och se vad det blivit av oss

Att på avstånd få ta rollen som en gåtfull betraktare

som står kvar på perrongen

när tåget som alla har plats på rusar förbi

Vilka känslor skulle ansiktet ge uttryck för?

Euforisk glädje

överväldigande sorg

sveper förbi som vattnet i en brusande fors

under det korta ögonblick vi får

innan vi återfinner oss i kupén

lyssnande till galenskapen omkring oss

Mellankoliskt dröjer vår tanke kvar

vid mannen på perrongen

Vem var han?

Vart var han på väg?

Dystert lutar vi huvudet mot tågfönstret

då vi bestämt oss för att färdas ännu en hållplats

Liiv