En ensam båt

Löderups HavsbadVågorna rullar in på stranden vid Löderups havsbad. Havet är vilt och levande och reflekterar solljuset som skiner ner från en vacker blå himmel. I tunneln just innan vågen bryter finner jag inspiration till det jag vill uttrycka. I vågkammen finns ofta svaret på det jag söker och vill hitta. Ensam står jag där och är tacksam över allt jag sökt och funnit i mitt liv. För att försöka få kontroll över känslorna börjar jag räkna de otaliga vågor som sköljer upp över sanden. Efter en stund inser jag meningslösheten i det eftersom de aldrig kommer att ta slut. Så länge det blåser en fast pålandsvind kommer de fortsätta rulla till tidernas ände – när vinden mojnar, lite mindre och glesare, och då det blåser upp, allt vildare och mer okontrollerat.

Lite längre ut ser jag en segelbåt styra upp mot den starka vinden. I fören står en man och vinkar. Lite avvaktande höjer jag handen till svar. Är det till mig han menar? Eller finns någon annan i närheten som är föremål för hans uppmärksamhet. Då båten kommer närmre inser jag vem mannen är och i samma ögonblick då det går upp för mig börjar de salta stänken från havet blandas med mina tårar. Trots avståndet kan jag nu urskilja hans ansikte. Uttrycket är det samma som jag minns från en av de fåtal färder vi tog tillsammans och trots att jag alltid använder ord i mitt dagliga arbete har jag svårt att uttrycka vad som avspeglas i hans anlete.

Ord som lycka och eufori känns både slitna och nötta och kan egentligen aldrig återge vad mannen bakom styrstaget känner. Det är starkare och mer kraftfullt. Hans närvaro är överväldigande och uppfyller varje fiber av mig där jag ensam står och ser honom beslutsamt vända seglet och styra ut mot öppet hav. Innan vågorna slukar honom höjer han handen en sista gång och jag inser då att han alltid kommer att finnas där. Vid stunder av svårmod kommer hans närvaro att vara som allra starkast och vid stunder av lycka kommer han att stå på avstånd och stolt betrakta vad vi uppnått tillsammans.

Innan jag vänder mig om och återvänder till värmen och tryggheten som finns vid min sida förhoppningsvis varje dag i resten av mitt liv så ropar jag de ord jag aldrig fick sagt. “Du gjorde ditt bästa… ingen kunde någonsin begära mer! ”

Havet viskar inget till svar. Endast vinden hörs tjuta i mina öron och uppslukar allt som jag behövt höra. När jag vänder mig om kan jag nästan känna skuggan och stanken från svinalängorna ett stycke härifrån. Den nakna ångesten finns nämligen alltid närmre än vad vi tror.

 

Niklas Liiv