Ytligheten i tv-utbudet är inget att sträva efter

1345440-broadcast-tunnelFör första gången på länge upplever jag något som skulle kunna kallas för personlig kris i skrivandet. De senaste dagarna har inte ägnats åt denna hatkärleksfulla sysselsättning som kommit att bli en så viktig del av mig. Det svåraste av allt är just att hålla fokus oavsett vad som händer runt omkring och ibland – under vissa stunder och perioder i livet – blir just detta så gott som omöjligt. Lite för mycket dyker upp i periferin och pockar på uppmärksamhet, lite för många oviktiga saker försöker dominera medvetandet vilket stjäl fokus och får i alla fall mig att må sämre. Då jag inte får prestera bakom tangentbordet kommer en ångest som kan vara svår att hantera. Liksom ytliga saker som egentligen inte har någon betydelse ibland blir allt för viktiga för mig så blir de också det för människor och samhället i allmänhet. Dessa oviktiga saker som inte har någon betydelse i människans strävan efter att leva ett så bra liv som möjligt…

I programmet Debatt diskuterades under gårdagskvällen vad barnprogram och framförallt barnkanalen fyller sitt utbud med. En forskare kritiserade att många ytliga program numera upptar tablån och sänds många timmar om dagen. Det presenterades statistik som pekar på att allt mindre uppmärksamhet och tid ägnas åt nyheter, kultur och samhällsengagerade program som kan ge våra barn de rätta verktygen för att kunna ta itu med den verklighet vuxenvärlden skapar åt dem. Istället dominerar den lättsmälta underhållningen – kanske för att vi och de ska glömma?

Lek- och spelprogram har blivit allt populärare – hysteriska och flummiga program som fokuserar på utseende, individ och förmågan att låta den egna personen komma till uttryck. Det blir allt viktigare att synas och höras för att framhäva sig själv och de personer som är eftertänksamma och tillbakadragna hamnar längre bak i kulisserna där de lätt försvinner i skuggorna. De som kanske verkligen har något att säga och tillföra i vår utveckling till ett bättre och mer välfungerande samhälle hålls tillbaka och förpassas till sista platsen i kön där de helst ska stå och skämmas över att de haft fräckheten att försöka föra upp något allvarligt på agendan. Du får inte vara tråkig – människor vill ju bli underhållna bakom sina vinglas på fredagskvällen. De vill skratta, slippa tänka och dricka botten upp. Det är i alla fall vad vi tror och får lära oss.

Längst fram står de pretentiösa som inte bara söker uppmärksamheten utan som dessutom projicerar ett budskap till alla övriga att det är så du ska vara. Det spelar ingen roll om du har ett budskap eller något intressant att säga, huvudsaken att du syns och hörs så mycket som möjligt. Att vara medial handlar inte om att vara intressant utan snarare om att apa sig så mycket som möjligt utan att gå över gränsen för det journalistiska tv-värdet – en gräns som dessutom blir framflyttad ju mer vi utsätts. Plötsligt känner vi inte alls igen beskrivningen av vad forskarna säger eftersom vi då vant oss vid att leva i denna verklighet och vara en del av den utan att kritiskt granska det vi lär och utsätts för. Forskare är ju dessutom så tråkiga. Det är de som står längst bak i kön. Och det får vi ju lära oss att hur de är och vad de säger är egentligen inte så viktigt. Då är det roligare att lyssna på han eller hon längst fram som säger roliga saker och som dessutom har roliga kläder på sig och säger det som är lätt att förstå då vi tömt vinglaset i ett enda svep.

Dagens barnprogram produceras utifrån förebilder i vuxenvärlden. Produktioner som “Lets Dance”, “Fångarna på fortet”, “Idol”, “Körslaget”, “Gladiatorerna” och det nya, förfärliga programmet “Hela sveriges fredag” är bara några exempel på vad vi kan kalla lättsmält underhållning och som ger oss barnprogram, små kloner, som “Amigo” som var föremålet för gårdagens debatt – hysteriska program med programledare och deltagare som skriker så mycket som möjligt och som dessutom fått hejarklackar som ska heja på dem i deras hysteriska uttryck.

Är och har inte detta under lång tid varit ett beteende för idrottsarenan? Varför har övriga samhället fått för sig att efterapa detta i sin strävan att nå bättre resultat? Idrotten har alltid varit bra på på moral och karaktärsbildade egenskaper men framhäver ju inte intelligens och eftertanke som för oss framåt på andra sätt. En verksamhet som fokuserar så mycket på kroppen kan naturligtvis inte vara lika bra på det intellektuella.

Hjärnan är en muskel och behöver precis som alla övriga muskler också tränas regelbundet för att vara så kreativ och dynamisk som möjligt, vilket den nya sortens tv-produktioner knappast ger utrymme för. Där är det övertydlighet, skoj och lek som är centralt – lättsmälta budskap som går lätt att ta till sig innan vinflaskan är tom.

Men i människans strävan att driva utvecklingen framåt behöver vi flera epitet. Såväl moral, karaktär som intelligens för att nå nya oanade höjder på den samhälleliga arenan.

 

Niklas Liiv