Det titelsjuka samhället

498965-lustrous-wooden-cabinetEn klok man sa en gång att det är viktigt med tydliga avslut för att kunna gå vidare i livet. En författare kanske skulle säga att det är nödvändigt att avsluta ett kapitel innan du påbörjar nästa. Detta har jag sett till att göra och redan nu, trots min relativt unga ålder, upplever jag att jag lagt flera både dynamiska och intressanta kapitel till handlingarna – avsnitt som lärt mig och utvecklat mig till den jag är idag. Det förflutna är allt bra lustigt, ibland lever det kvar i oss och vägrar att släppa taget om vårt medvetande och ibland lämnar det oss likt flyktigt smältvatten i en vilt brusande vårflod.Vissa kapitel kan vara bra att bläddra tillbaka till, om inte annat för att ta del av de samlade erfarenheterna som hjälper oss att ta oss an nya idéer och utmaningar i framtiden – vilket jag tänker göra nu. Men först, låt oss för ett ögonblick sätta näsan mot boksidorna och dra in den underbara doften av trycksvärta… Visst är den fantastisk? Har du levt ett så bra liv som du bara kunnat är jag övertygad om att doften kommer att ligga kvar oss dig för en lång tid framöver – kanske för alltid.

Ett av mina tidigare kapitel är den period i mitt liv då jag arbetade med att hjälpa människor ur fastlåsta strukturer och tankesätt, försökte få dem att gå vidare och hitta nya lösningar då de kört fast i tillvaron. Jag var vad vi kallar coach, en tjänstetitel som tycks sprida sig över alla samhällsskikt och strukturer. I ett högpresterande samhälle ska vi alla heja på och pumpa upp varandra till allt större prestationer, större än vi trodde var möjligt. Det vi en gång i tiden överlät till farmor, mormor, mamma, storebror eller någon annan insiktsfull person tycks nu, som så mycket annat, gå mot en allt tydligare professionalisering. Vid vägval i livet väljer vi idag att anlita en expert som oftast tar bra betalt för tjänsten som medmänniska.

Faktum är att titeln coach i dag är så utbredd att många av oss tappat greppet om vad den egentligen innebär. Som jag i en tidigare artikel pekat på så har vi svårt att sätta gränser mellan titlar som coach, terapeut och vägledare. Metoderna för den ena går in i den andra och till slut är alla del av varandra och gränserna suddas ut – allt utom titeln i sig. Den har vi kvar eftersom ordet coach på många sätt ger respekt och signaler till omgivningen att just den här personen besitter en insikt jag själv inte har. Även om jag har stor respekt för en människas kompetens har jag insett att det oftast inte är så. Ingen människa har särskilt mycket mer insikt i livet än någon annan men i vår strävan efter att etikettera och gruppera människor ser vi till att skapa dessa nya grupper och kategorier av människor vilket gör det lite enklare att hantera tillvaron eftersom etiketterna talar om hur grupperingarna är och bör vara. Alla har vi en uppfattning om hur en coach är och ser ut, på samma sätt som vi tror oss veta hur en snickare, jurist eller VD bör vara, och de som inte faller innanför denna ram har vi svårt att hantera.

De som vill fördjupa sig i ämnet kan alltid dyka ner i ”Främlingen” av Albert Camus. Andra delen av boken är ur sociologisk synvinkel särskilt intressant eftersom den beskriver hur rättsväsendet får oerhört svårt att hantera huvudpersonen Mersault då han skyller sin gärning på slumpen och dessutom har goda argument för det. När rättvisans män slutligen bestämt sig för att han är antikrist, psykopat och galning får de genast mycket enklare att förhålla sig till honom och en nästan familjär atmosfär växer då fram mellan honom och dem – tills de dömer honom till döden.

På samma sätt har coachen en uppfattning om målgruppen de coachar. Detta har de eftersom gruppen har samma inställning till sig själv, det vill säga att de behöver hjälp och är förlorade i sig själv, speciellt de som går under epitetet arbetslösa. De är offren i samhället och som oftast associeras med negativitet. Har vi inte den uppfattning från början så ser det politiska systemet till att tala om för oss att dessa människor befinner sig i ett utanförskap, främst för att klargöra vad det är som gäller så inte dessa individer ska få för sig att ha en egen uppfattning i frågan.

För att understryka mitt eget intresse och specialområde så tog jag mig friheten att undersöka hur denna grupp ser på sig själva och även om det naturligtvis inte gick att göra en statistisk säkerhetsställd framställan så blev det i alla fall en fingervisning i ämnet. De tillfrågade förknippade orden ”arbetslöshet” och ”arbetslös” med enbart negativa associationer – de gör alltså som samhället lärt dem. Dessa tankar får dem att fastna i sin struktur och uppleva hopplöshet i tillvaron, vilket i sin tur gör dem oförmögna att handla. ”Hur ska lilla jag som är så dålig och dessutom befinner mig i ett utanförskap kunna åstadkomma någon förändring?”. Därför uppfanns jobbcoachen – titeln som skulle göra allt möjligt och förändra både stort och djupt. Nu, efter några år och med egen erfarenhet i ämnet, måste jag tyvärr konstatera att det gick sådär. Visst händer det då och då att någon enskild individ får hjälp och finner ny energi i sitt samtal med någon som vill hjälpa men genom att skicka dem till en coach understryks även problematiken och begreppet självuppfyllande profetia blir aktuellt. Har vi dessutom coacher som saknar förmågan att stiga ur sin egen roll som den omhändertagande så får vi stora problem, vilket jag skulle kunna tänka mig är en av anledningarna till det skrala resultatet. Att stiga ur sin roll är svårt eftersom vi alla vill vara som omgivningen uppfattar oss. Viljan att vara en del i ett större sammanhang ligger i människans natur som gruppindivid – ett sammanhang som bygger det titelsjuka samhället och som ständigt skapar nya kapitel att arkivera i livets bok.

Niklas Liiv