Att skrika eller viska

1728666-digital-revolution-background-concept-glowingI bruset har det blivit allt populärare att resonera om hur man bör hantera sitt alterego – den icke kroppsliga, elektroniska delen av sig själv – och hur man bör framstå för att synas på allra bästa sätt. Allt fler anser sig vara experter på detta, att agera på sociala medier, att sälja idéer och lyfta fram sitt eget varumärke för att komma fram bland alla vassa armbågar. Detta är mycket aktuellt framförallt för musiker och underhållare i alla slags branscher men också för författare under vilken kategori jag själv faller.

Det finns säkert en del som  opponerar sig mot att jag har fräckheten att kalla mig något sådant. Enligt författarförbundet får du inte kalla dig det så länge du inte fått två böcker publicerade genom förlag – ett bakvänt resonemang eftersom den underbara företeelsen självpublicering blir allt vanligare och ger dig frihet att bestämma själv. Då jag dessutom ägnar dagarna åt att läsa och skriva (6-8 tim/d) så faller argumenten. Samhället har dock av någon outgrundlig anledning behov av att etikettera och fösa in  människor i kategorier, så låt oss för sakens och enkelhetens skull bara kalla mig Niklas Liiv. Det är vem jag är och kommer att vara oavsett vad som händer. Mr Stephen King har sin klara åsikt i ämnet och för den som är intresserad, läs: ”Att skriva, en hantverkares memoarer”. Att han är på min sida står helt klart. Det titelsjuka samhället är något jag för övrigt planerar att återkomma till lite längre fram.

Hur som helst, vad som intresserat mig på sista tiden är hur vi bör jobba för att synas så mycket som möjligt i den konstlade elektroniska världen som egentligen inte finns – alltså om vi bör viska eller skrika i vår marknadsföring av oss själva. Orden och uttrycket dök upp under en intervju där någon hävdade att dessa två alternativ är vad du och jag har att välja mellan om vi vill stiga ut ur skuggan och in i rampljuset. Jag försökte tänka över alternativen och funderade på vilken väg jag ville ta.

Det föreföll mig en aning förmätet av den här människan att hävda att det gäller antingen eller eftersom personen i fråga omöjligt kan känna alla människors sätt att vara och arbeta. Men jag antar att det finns de som lever på att ge andra råd så jag accepterade att det kanske ligger något i resonemanget. Att skrika, vilket många ägnar sig åt ligger dock inte för mig. Jag förbluffas över hur mycket tid människor lägger på sociala medier för att få fram sitt budskap. En del  tycks ägna det så mycket tid att de glömmer huvudsysselsättningen – i min bransch att skriva och läsa. Att facebooka, twittra eller kommunicera via någon annan plattform är inte riktigt samma sak som att skriva berättande. Då jag under en längre period ägnat mig åt just det sistnämnda på heltid kan jag i alla fall tro att jag har lite kunskap i frågan.

Så då återstår alltså att viska. Budskapet och rekommendationen står i konstrast till vem jag är och hur jag vill jobba. Jag står mitt emellan dessa två motsägelser – och ska jag vara ärlig tror jag de flesta av oss gör det. Det är bara situationen och vad alla andra tror sig veta som får oss att göra saker som inte passar oss. Att skrika och armbåga oss fram för att få några ögonblicks sekunder på den där upplysta scenen är helt enkel inte värt det – i alla fall inte för mig. Eller att stå där längst bak i ledet och med en mycket liten och spröd röst försöka viska fram ett budskap om att jag finns och är värd att bli lyssnad på kanske inte heller är receptet till framgång? Det kan vara oerhört frustrerande att välja den vägen. Att med lagom röst synas lagom mycket verkar vara ute enligt experterna – och ändå är det den väg jag kommer att välja. Om inte det räcker får det var så. Att få respekt som den förkroppsligade människan är nämligen viktigare än allt annat.

 

Niklas Liiv