Att klia

duma keyIbland måste jag helt enkelt komma bort från det ordinära arbetet och bekämpa sorgen som ofta ligger som ett lock över känslorna. Hur gör jag det det på allra bästa sätt om inte genom att skriva. Det har blivit min terapi, oavsett vad jag skriver om. Det dagliga arbetet går ut på att skriva och redigera mina romaner och oftast finner jag en glädje i det men ibland kommer även ångesten. Jag har fått lära mig att det är en välsignelse men samtidigt en förbannelse över all form av skapande. Efter att över tid ha arbetar med skrivandet har jag lärt känna mig så mycket om mig själv att jag då och då behöver bryta mönstret och göra något helt annat. Vissa författare talar om att bryta helt genom att kanske gå på konstutställning, bege sig ut till havet eller åka bort över helgen. Jag själv behöver sätta mig ner och skriva något helt annat. En terapeutiskt text som denna eller kanske en mer samhällskritisk. Orden blir som balsam för själen och för dem som inte själv provat är det svårt att beskriva hur det känns. Idag var en sådan dag, när de vanliga rutinerna behövde brytas för att jag skulle må bättre och än så länge är jag priviligierad och har den möjligheten. Varje dag innan jag går upp till min skrivarlya kliar det inombords. Jag behöver det där livselixiret för att må bättre! Oftast tar det en bra stund innan klådan går över och ju mer jag skriver ju värre blir den – sluta att skriva kanske en del tänker, så försvinner den – men jag är rädd att det inte är riktigt så enkelt. Har man en gång öppnat pandoras ask som det heter är det oerhört svårt att stänga den.

Jag vill återkomma till min läromästare Stephen King och dra paralleller till ett av hans senaste verk DUMA KEY. Det handlar om en före detta byggentreprenör, Edgar Freemantle, och hans rehabilitering vid Floridas kust efter att ha råkat ut för en oerhörd olycka. Edgar tar upp en av sina gamla hobbys igen, nämligen att måla, och varje gång han känner behovet så börjar det klia i hans högra arm – som han förlorat i olyckan och alltså endast känner fantomklåda i. Efter att ha läst boken börjar jag inse att det kanske är Kings egen form av terapi som han ägnar sig åt efter sin egen olycka i slutet av 90-talet. Ofta är ju en författares karaktärer en del av den egna personligheten men just i Edgar tror jag att Stephen hittade någon att projicera sina egna känslor på. Han behövde visserligen några år på sig för att färdigställa boken men slutresultat blev att Mr Freemantle kan ses som Mr Kings alterego i rehabiliteringskedjan. Min egen klåda liknar också Edgars även om båda mina armar sitter kvar – som väl är eftersom arbetet vid ett tangentbord nästan kräver två verktyg för att lyckas. Liksom karaktären Edgar strök an sina dukar så behöver jag klottra ner ett antal ord varje dag för att klådan ska upphöra – tills nästa dag. Min förlorade arm sitter inombords och är svår att komma åt, men om jag försöker finna den varje dag för att klia så blir livet i alla fall lite lättare att leva.

Niklas Liiv