Ett första försök

1558103-feather-quill-and-inkwell-on-an-old-paper

Idag tänkte jag börja i en annan riktning än vad jag vanligtvis gör. Varför då frågar jag mig? Jo för att bryta mönster och utmana invanda cirklar är oftast mycket bra för kreativiteten. Eftersom mina tankar ständigt spinner runt hantverket skrivande så har jag kommit på att det kan vara bra att resonera med mig själv på papper istället för bara i tanken. Det blir då enklare att följa en tankekedja och framförallt kan jag komma tillbaka till mina idéer i ett senare skede och se dem i ett annat perspektiv. Jag kommer därför att då och då skriva dokument som detta, mest för att jag ska finna vad jag verkligen vill säga med mitt skrivande. Kanske kommer dessa dokument även att hjälpa mig utveckla hantverket över tid och bli en form av verktygslåda som Stephen King kallar det i sin självbiografiska bok “Att skriva”. Så för att komma till saken kanske jag idag den 3 Mars 2013 ska börja med att utröna hur jag känner inför mitt arbete och vad jag tror att det slutligen kommer att mynna ut i.

Jag har nu skrivit varje dag sedan den 31 Maj 2012, dvs. i  nio månader.

Arbetet och skrivprocessen :

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattande beskrivning av skrivandet av min första bok och hur processen fortskred. Efter att under många år ha skrivit i olika former kom jag på något underligt sätt fram till att det var dags. Om det var inifrån mig själv eller andra omständigheter som gjorde att jag kom fram till detta är svårt att veta. Jag vet bara att jag efter att ha försökt mig på en del andra projekt som inte gav mig någonting på det personliga planet så var det tid att prova något helt annorlunda. Kanske var det just det, att inte något tidigare gett mig något på det personliga planet. Det jag hittills gjort har jag genomfört utan hjärta och själ, för att uppnå något annat, försökt bevisa för andra hur duktig jag är men aldrig reflekterat över vad jag själv vill. Skrivandet har visserligen hela tiden funnits med mig i olika former och på olika sätt, framförallt för att jag haft ett behov av det, men det har varit mest som en hobby och en lek som jag aldrig förstått haft ett allvar i botten. Jag hade under flera år författare som drömyrke men trodde då att en dröm bara var något man gick runt och bar på, utan att egentligen tro den vara möjlig. Idag är jag av en annan åsikt. Idag påstår jag att du har en dröm för att det är din uppgift att se till att förverkliga den. Du har en talang eller en fallenhet för något som du måste se till att förvalta och det spelar ingen roll vad annat omgivningen säger eller försöker övertyga dig om.

Så hur som helst, jag började skriva på riktigt. Jag köpte och läste boken ”Att skriva” av mannen som inspirerat mig alltsedan ungdomsåren, nämligen Stephen King. Det var en omskakande upplevelse. Det kändes som om han talade direkt till mig, som om han kände mig och kunde se min innersta önskan. Jag antar att det är just så som han beskriver det då författaren uppnått en intim känsla med läsaren, det som alla författare segentligen söker och vill uppnå. Han talade om att finna en dörr och att stänga den om sig för att försöka nå ner till killen i källaren, han med den magiska påsen. Jag tänkte okej Stephen, du har inspirerat mig mycket genom åren men det här kanske inte är något för mig ändå. Ett liten snubbe i en källare, med en hel hop med bowlingpokaler, kan väl inte vara värd att träffa. Men kanske var det värt ett försök ändå, om inte annat för att det verkligen var dags för mig att försöka mig på det jag hela tiden egentligen velat. Så jag fann min dörr och stängde den om mig och har sedan dess suttit instängd ett antal timmar varje dag för att försöka uppnå det min förebild talade om. Då och då har jag kommit ner i källaren och jag håller helt med honom om metamorfosen även om killen där nere kanske inte helt liknar hans bild. Några pokaler har jag heller aldrig sett, men någon är det där nere – någon som har det där magiska stoftet som kallas inspiration.

I början var jag rädd. Förmodligen berodde det på oerfarenhet. Varje gång jag gick upp och stängde dörren – min skrivarlya ligger nämligen på ovanvåningen och har därmed en längre väg för att arbeta sig ner i källaren – var jag övertygad om att orden skulle sluta flöda vilket ögonblick som helst. Varje gång jag var klar och gick ner hade jag ett osäkert leende i mungipan och tänkte att imorgon, då är det slut. Efter morgondagen är allt slut för orden kommer att sluta flöda. Det finns ju ingen verklighetsanknytning i att lilla jag kan fortsätta producera så här. Jag har ju fått lära mig att det egentligen inte är möjligt, att det där med skrivande egentligen bara är en hobby och något man gör på fritiden. Men jag fortsatte att treva mig upp till utrymmet där allt ska ske i framtiden, hela tiden skräckslagen att jag skulle drabbas av det andra beskriver som kramp, att jag plötsligt skulle sitta där och stirra dumt in i skärmen utan att få ur mig ett enda ord. Så här åtta månader senare vet jag fortfarande inte om den dagen kommer men jag vet i alla fall att det inte hänt hittills. Orden har hela tiden funnits där och jag har uppnått det jag föresatt mig att göra.

Det första utkastet på min första roman tog cirka fem månader att skriva, ca 140.000 ord när allt var klart. Jag väntade att en känsla av inre tillfredsställelse skulle komma men blev besviken då den aldrig infann sig. Jag tänkte, som jag ofta tänker, att så länge den inte är publicerad så är den inte värd någonting. Inget rus eller glädje infann sig utan istället lade jag den åt sidan och började skriva annat. Jag hade hört att det skulle vara bra att skriva noveller när man avslutat ett större projekt så jag skrev tre stycken innan jag började på nästa bok. Jag lade, på min läromästares rekomendation, det första manuset åt sidan men jag väntade inte bara i sex veckor innan jag dammade av det och tittade på det utan jag väntade nästan i nio. Jag hade tagit till mig att det var absolut förbjudet att bli deprimerad över hur första utkastet såg ut men hissnade ändå då jag tog fram det. Jag hade vid det här laget kommit långt in i min andra bok och chockerades över skillnaden i språket från första till andra boken. Flera gånger under redigeringen har jag misströstat och tänkt att det inte är någon idé, det är inte hållbart, det är för naivt och barnsligt. Men så efter lite omarbetning så finner jag kraft att fortsätta. Någon sa att skriva är kul och att redigera är att arbeta – jag börjar inse innebörden av de orden.

Efter att redigeringen är klar kommer jag att låta extern part titta på manuset innan jag skickar det till förlag. Innan dessa har jag säkert gått igenom det ett antal gånger för att titta på delar som språk, grammatik, rytm, stil, karaktärer, intrig osv. När boken ser dagens ljus är omöjligt att veta, om den överhuvudtaget gör det. Epitetet “Kill your Darlings” har jag inga problem med och vet när materialet inte är tillräckligt bra. Under arbetet med första romanen har jag insett att mycket av vad jag skriver är självupplevt men också att mitt samhällskritiska sätt har fått utrymme. Arbetet med boken har lika mycket varit ett arbete att finna min väg, som det heter i författarkretsar, där jag försöker utröna vad jag vill berätta. Vad har jag att säga som jag tror att omvärlden har behov av att läsa? Jag är inte säker men under arbetet med andra boken, som tycks mynna ut i något helt annat än vad jag tänkt från början, så börjar jag få vissa svar. Mikael Niemi, den mycket kompetenta svenska författaren, har sagt att fortsätt att skriva även om den första idén kraschar för det kan finnas nya idéer bakom som är värda att plockas upp. Det har för mig visat sig att Herr Niemi verkligen vet vad han pratar om då de bakomliggande idéerna kanske inte bara mynnar ut i en bättre bok och historia utan även skvallrar om vilken typ av författare jag är. Jag tror jag börjar se vilken riktning vägen tar mig men vill vänta ett litet tag innan jag avslöjar det. Författarskapet kan ju ta slut vilken dag som helst och vägen kan återigen falla i dunkel. Jag lovar att återkomma i frågan.

 

Niklas Liiv