Olympisk boxning snedvrider jämställdheten

Den 32-åriga boxaren Anna Laurells medaljdröm sprack i damernas kvartsfinal i 75- kilosklassen då den 15 år yngre amerikanskan Clarissa Shields med snabbt fotarbete och tunga slagkombinationer kombinerade ut skånskan. I första ronden styrde Laurell med erfarenhet och räckvidd för att efter hand tröttna då Shields med energi och ungdomlig entusiasm kom in på den långa svenskan och drev matchen dit hon ville. Sista ronden gick klart till den energiska amerikanskan och till slut skrevs domarsiffrorna 18-14 till Shields fördel. Anna har nu, då hon återgår till sin doktorandtjänst på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, med sin kvinnlighet, sociala klass och status delvis suddat ut den klassiskt stereotypa bilden av att boxning är en sport för svarta män från lägre sociala förhållanden. Till Brasilien 2014 har Laurell fallit för åldersstrecket då amatörboxningen drar gränsen vid 34 år och frågan är nu om hon kommer att satsa på en proffskarriär?

Anna Laurell har, med de genusvärden jag tidigare nämnt, varit en förgrundsgestalt för parollen att kvinnor kan. Men att kvinnor kan på den manliga arenan, är det en jämställdhet att sträva efter? Många vill nog  svara ja på den frågan med tanke på att kvinnorna under antiken inte överhuvudtaget räknades i dessa sammanhang. Deras intåg och befästande av plats på den manliga arenan kan vara en form av kvinnlig revansch och en uppercut på hela det patriarkala samhället. Trots att damboxningen har en annorlunda regelstruktur med tvåminuters-ronder och att de inte boxas i bar överkropp så bygger den fortfarande på de gamla krigiska värdena från olympiska spelens begynnelse för ca 2 500 år sedan. Den enda skillnaden är att queensberryreglerna som utformades 1867 kräver att kombattanterna ska använda mjuka boxhandskar. Detta medför visserligen att varje träff blir mjukare men också att varje boxare tål att ta emot flera slag mot huvudet. Vid utredning av hjärnskador är det alltid frågan om det är kvalitén eller kvantiteten av slagen som ligger till grund för de skadliga mekaniska krafter som boxarens hjärna utsätts för. Min uppfattning är att de mjuka handskarna kan vara en förbannelse för sporten men detta är en fråga att överlämna till seriösa forskare att utreda.

Laurells hjärnkapacitet behöver vi med tanke på hennes doktorandtjänst vid KTH dock inte betvivla men har hon som kvinna gjort ett smart val i att ägna sig åt en idrott som befäster de värden som en gång i tiden uppfanns av det patriarkala samhället? Även i denna fråga tvekar jag. Kvinnors revansch på det manliga samhället verkar förhindra förmågan att hitta andra, mer kreativa lösningar i jakten på rättmätig bekräftelse. Yvonne Hirdman, en av världens mest berömda genusforskare, påstår att vi i vårt samhälle är så fast i hur vi ser på oss själva som individer, såväl kvinnor som män, att vi oftast inte är medvetna om det. Ingen har egentligen förmågan att objektiv studera de strukturer vi skapat och än mindre kunskap och kapacitet att stiga ur den omgivning som en gång färgat oss. Revanschen blir fortfarande på männens villkor och slutligen har den kvinnliga boxningen snedvridet jakten på den verkliga jämställdheten.

Niklas Liiv