Olympier förhindrar den mänskliga evolutionen

Under gårdagens OS-tävlingar avgjordes i kastringen en av idrottens äldsta grenar, diskus. Tolv kvinnor gjorde upp om vem som kunde få iväg det cirkelformade redskapet längst. Grenen härstammar från de gamla grekernas tid för 2500 år sedan och kan om något mäta den mänskliga kroppens utveckling genom årtusendena. Kroatiska olympiern Sandra Perkovic lyckades med bedriften att få iväg redskapet 69 meter och 11 centimeter och fick sin stund i rampljuset då hon med cirka 2 meter vann över sina konkurrenter. Hon hyllades av över 80.000 människor på friidrottsstadion för att ha kastat ett litet cirkelformat redskap, 18,2 centimeter i diameter och med en vikt av ett kilo, dessa 69 meter och 11 centimeter. Vad var det i denna bedrift som alla människor på läktarna blev så begeistrade över? Förstod de ens vad de hyllade henne för eller hurrade de för att alla andra gjorde det?

Vi får dock anta att de allra flesta hyllar en olympier eller idrottare för att de har tränat hårt, kommit dit de har och för att de under allra hårdaste psykiska och fysiska press lyckas prestera bra resultat. Det är den moderna elitidrottens grundtanke, själva idén med dess verksamhet. Likväl måste vi ställa oss frågan varför mänskligheten väljer att mäta en prestation på detta sätt? Vad har det gett människan och hur har det påverkat henne på längre sikt? Det första vi kan slå fast är att idrotten alltid, i jämförelse med mycket annat, varit lätt att mäta. Dess enkelhet är många gånger dess genialitet. Övriga samhället försöker ofta kopiera idrottens framgångsrecept bara för att slutligen upptäcka att det är svårt att projicera enkelhetens genialitet på den mer komplexa samhällsstrukturen.

Har människans fokus på de idrottsgrenar vi konstruerat, tränat och tävlat fått oss att tappa fokus på mer kreativa lösningar för att utveckla den mänskliga kroppen och har de olympiska spelen och dess historia fått oss att utvecklas i en viss riktning?

Om olympierna hade tävlat i andra sorters idrottsgrenar hade vi med alla säkerhet sett den mänskliga kroppens förutsättningar förändras. Människan trimmar och skulpterar kroppen för att passa för en viss idrott. En bra basketspelare är oftast över 2 meter, en simmare är grov över axelpartiet, en kulstötare bygger volym och tyngd för att ha kraft bakom stöten och en diskuskastare bygger en viss typ av muskelfibrer för att få kraft i sin rotation. De olympiska grenarnas förutsättningar formar den mänskliga kroppen, vars ideal reproduceras till våra barn och ungdomar.

Så plötsligt har samhället ett kroppsligt ideal som alla människor jämförs med, utan reflektion över vad det gör med människan och påverkar henne på längre sikt. Med andra typer av olympiska grenar hade den mänskliga kroppen  formats och utvecklats i en annan riktning och kanske till och med drivit på en samhällsstruktur där inte bara andra kroppsliga ideal hade varit i fokus utan även andra moraliska, etiska och sociala värden. Den olympiska andan fortsätter dock att reproducera de gamla grekiska idealen som bygger på krigiska värden och förhindrar den mänskliga evolutionen att utvecklas i nya, kreativa riktningar.

Niklas Liiv