En dyrköpt frihet

Jag bländades av Spaniens uppvisning i fotbollskonst under gårdagskvällen och frapperades över den målmedvetenhet som vilar över laget. Trots att de med de senaste fyra årens dubbla titlar har besegrat den förbannelse som i många år legat över spansk fotboll så tycks ingen mättnad infinna sig, ingen överjäst slöhet som ofta drabbar fotbollslag med stora framgångar. Inte bara sportsligt utan även rent politiskt verkar spanjorer och katalaner ha enats under den rödgula flaggan i sann samförlivning. Det var starkt imponerande och ändock kom själva matchen i skymundan i mitt blickfång då kameran under de sista skälvande minuterna svepte över den irländska läktaren. Till min och förhoppningsvis mångas glädje kunde vi konstatera att de grönvita supportrarna gav övrig fotbollspublik i Europa och världen en lektion i gott publikbeteende, good will och fair play. Stoltheten över den Irländska flaggan tycktes vara viktigare än skammen över att ligga under med 0-4 i en enskild match, stoltheten över flaggan och nationen eller kanske stoltheten över att få vara med och visa upp sig som individer och människor.

Belinmurens fall 1989 skulle återförena det Tyskland som slitits i två delar efter andra världskriget. Väst- och Öst-Tyskland skulle enas under samma flagga som ett bevis på att järnridån var ett minne blott. Det skulle ske med en stor framgång i det fotbolls-VM som för första gången tagit steget över till andra sidan Atlanten, till landet i väst. USA skulle lära sig fotboll och Tyskland skulle med ett nytt VM-guld visa världen att de återigen var en enad, stark nation. Resultatet uteblev då Tyskland blev utslaget i kvartsfinalen mot Bulgarien och frustrationen och vreden tog sig starka uttryck i hemlandet  med upplopp och kravaller i det nya Berlin.

Idag den 15 juni 2012 så möter det Svenska fotbollslandslaget England i en avgörande match. Låt oss hoppas att den avgörs på planen och inte på eller i anknytning till läktarna, som fallet var i Stockholm 1992. Martin Dahlin och Thomas Brolin hade kombinerat sig fram till en 2-1 seger över England i vad som då var EMs vackraste mål. Arne Hegerfors referat på SVT blev klassiskt när han en aning högljutt och engagerat utropade ”Har ni sett vilket mål, fullständigt enastående”.  Målet har vevats ett antal gånger i olika repriser sedan dess, inte minst inför kvällens match.  Vad det dock inte längre talas om är den brittiska publikens reaktion över resultatet. I ett desperat försök att ta tillbaka den förlorade stoltheten och hedern, som har en stark koppling till fotboll i England, så överfölls oskyldiga människor efter matchen. Bilder kablades ut som visade hur brittiska huliganer sparkade på människor som låg ner, försvarslösa.  Tragiska bilder som vi hoppas slippa se igen.

England och Tyskland har till skillnad från många andra länder haft behov av att dominera och kontrollera. Vi har genom historien sett olika uttryck för detta vilket även projicerats på fotbollen, såväl på som utanför plan. Framgångar föder både för- och nackdelar i form av identiteter som härskande stater och fotbollslag med olika medel  så som våld, hot och skrämselpropaganda ska befästa. Identitet, nationalism och segregation hör ihop med huliganism och en del supporters befäster sina övertygelser och normsystem genom att ge sig på dem som inte delar dem eller är ett hot mot dem. Lösningen är och förblir att bryta sig ut och se sig själv som en självständig människa med kontroll över sitt liv, oberoende hur det går för laget. Att glädjas av framgångar men att inse att motgången inte har något med dig eller ditt liv att göra är en styrka och en väg till en djupare frihet. Irländska soldater, där somliga har kommit från ett land bortom vågen, har svurit på den friheten. Heja Sverige…

Niklas Liiv