Zlatan och Milan – en bra affär på flera sätt

Under de senaste åren har det skrivits spaltmil text om den gänglige klackningsvirtuosen från Rosengård, Zlatan Ibrahimovic. Jag själv har envist hängt kvar vid min linje att det inte är mitt uppdrag som skribent att ägna allt för stor uppmärksamhet åt den bäste svenska fotbollsspelaren genom alla tider. Till det uppdraget har det funnits allt för många journalister, skribenter och krönikörer. Trots detta så har den metamorfos som den milanesiska klubben AC Milan genomgått i och med skåningens intåg i Gunnar Nordahls gamla omklädningsrum fått mig att höja på ögonbrynen och som jag måste tillstå fått mig en smula nyfiken. Denna metamorfos tycks Milan på den senaste tiden ha värderat till 400 miljoner kronor. Mycket pengar kan tyckas, men vad ”Rossoneri” har tjänat på övergången från Barcelona i omsättning i såväl micro som makroomgivning så är med all säkerhet övergångssumman från katalanerna och den nya värderingen av Zlatan småsummor i sammanhanget.

När Ibrahimovic och hans agent Mino Raiola lämnade den katalanska klubben 2010 så hade man efter ett perfekt strategisk spel lyckats att få ner marknadsvärdet på honom med 50 miljoner Euro, allt för att få mer fördelar och utrymme i det personliga kontraktet. Trots flertalet försök hade inte Pep Guardiola lyckats införliva den svenska anfallaren i det numera så kallade filosofiska spelsystemet, där varje spelare ödmjukt underkastar sig sin tilldelade roll i lagbygget och beter sig på ett visst sätt utanför planen. Svensken kände sig allt mer utstött i den katalanska staten och upplevde något som närmast kan beskrivas som den marxistiska alienationen. Trots att Zlatan är en genialisk anfallare på flera olika sätt så skulle naturligtvis hans personliga egenskaper kartlagts av Barca. Så här i efterhand kan vi konstatera att han istället blev en bricka i det maktspel som då förekom och förekommer mellan Milanos storklubbar, Inter och Milan samt mellan Barcelona och Real Madrid. Ett maktspel som han själv, som bekant, drog fördelar av då han återvände till Milano och slapp ”stå med trasiga skor”. En dålig affär av katalanerna som med andra perspektiv än rent spelarmarknadsmässiga blir ännu sämre.

Zlatan återvände alltså till den stad som han alltid har betraktat som sitt andra hem och till den klubb som innan hans inträde hade fört en allt mer tynande tillvaro i såväl Serie A som i de Europeiska sammanhangen. AC Milan hade jämfört med sina konkurrenter förts längre och längre in i skuggan och nu fick man i och med reapriset på en av världens bästa anfallare plötsligt hopp om att återigen få skåda ljuset. Resultatet av den spektakulära övergången vet vi idag. Ibra drog fram AC Milan ur skuggan och den milanesiska klubben gav honom det utrymme och den frihet som han behöver på planen såväl som utanför. Vad han rent ekonomiskt har betytt för Milan kan vi bara spekulera i men om vi väger in de aspekter som katalanerna nog inte vill tänka på i form Varumärkesvärdering, PR, Goodwill, Medial attraktion, Turism och Näringsliv så blir summorna betydligt större än de 400 000 000 kronorna och närmar sig förmodligen astronomiska proportioner.

Enligt de senaste rykten som nu florerar så skulle AC Milans president Silvio Berlusconi vara intresserad av att värva Pep Guardiola till klubben, mannen som var huvudorsaken till Zlatans alianistiska känslor. Den italienska f.d. premiärministern är dock en slipad strateg och vet mycket väl vad som skapar debatt, engagemang och intresse runt hans lag. Att Milan skulle vara beredd att äventyra den perfekta samförlivning man skapat tillsammans med den skånska anfallaren bedömer jag som föga troligt. Ibra-Milan är den allra bästa av affärer och bör fortsätta i många år till.

Niklas Liiv