Att Samförliva och Internygrera

 Något får mig att oroligt vakna och känna en retning i sinnet. Jag sätter mig yrvaket upp, ser mig omkring och påminns om att jag, till skillnad från tidigare, befinner mig i det som många skulle kalla tryggt och vant. Detta upplever jag nu mindre främmande än tidigare och känner en stolthet och hemkänsla i. Ändå får jag denna retning.

Då min blick dras till sovrumsfönstret upptäcker jag vad som är orsaken till min underliggande irritation. Jag reser mig upp och går fram till fönstret. Där utanför faller de vita flingorna till marken, något som jag alltid känt avsky inför och ett av motiven till att jag valde att bosätta mig vid sydkusten. Snön påminner mig om när jag just kommit hit, och vi sist lämnade varandra här på bloggen, i November 2010. Euforin i Malmö var då total. Skytten, som hade satt skräck i staden under en tid, var infångad och Malmö FF tog sitt andra guld i fotboll på 2000-talet och befäste sin position som den mest framgångsrika klubben i svensk fotboll. Idag är skräcken, som då spreds av skytten, tillbaka med full kraft och vi påminns om att kortvarig eufori är bland det farligaste som finns. Den får oss att slå oss till ro och tro att saker är bättre än vad de egentligen är.

Utanför fortsätter snön att falla ymnigt och medan jag står där och studerar den vita massan ser jag vad jag aldrig tidigare har lagt märke till. En ensam flinga lyser klarare än alla andra då den virvlar runt utanför rutan, som om den vill visa mig hur storslagen den är i sin unika skapelse och att det vilar något alldeles säreget över dess ursprung. Med detta framför näthinnan drabbas jag av en insikt över vad livet vill visa mig – se varje enskilt ting som något unikt och använd din kreativa förmåga för att ta itu med det obekväma.

De eskalerande svårigheterna som upplevs i Sveriges tredje största stad är en effekt av just den problematik som jag tidigare har pekat på, exempelvis i texten om Syrianska FC. Att tro att assimilering är svaret på de svåra problem som den misslyckade integrationen medfört är direkt felaktigt. Att försöka få minoriteter att anpassa sig till den svenska kulturen, genom att överge sitt ursprung, medför oftast att identiteten tappas hos de utvalda grupperna, vilket slutligen leder till alienation. Maktlöshet inför sin egen livssituation generar många av de destruktiva beteende som vi ser exempel på i Malmö idag. Att propagera för en stark återvandringspolitik kommer på sikt också få dilemmat att växa, då populationen är på kraftig tillväxt i den globala världen, och problemet riskerar att slå tillbaka med ökad effekt. År 2012 kanske det är dax för mer kreativa lösningar på komplexa problem, istället för att som hittills har varit fallet, fortsätta bädda för konflikter .

Liksom snöflingan är unik bör vi se att varje individ är en unik skapelse, med säreget ursprung, vilken inte kan eller ska införlivas i det omgivande kulturella samhället. Istället måste individen och omgivningen tillsammans utvecklas, vilket jag skulle vilja kalla att samförlivas. Detta skulle lösa många av de oroande omständigheter vi lever under idag. Vi bör närma oss varandra fysiskt, socialt och mentalt för att skapa något positivt och nydanande. När ordet integration har blivit en beskrivning av att ena parten införlivas med den andra behöver vi ett begrepp som står för ett framtida nytt samförlivande tänkande – internygration!

Med dessa nya ord ringade i öronen lägger jag mig rofyllt tillrätta i sängen, samtidigt som snöfallet tilltar utanför fönstret. Innan sömnen återigen finner min trötta kropp kommer jag osökt att tänka på ett replikskifte  i ”Nyckeln Till Frihet”, i min mening en av de bästa filmerna som någonsin har producerats:

– Det finns något inuti som de inte kommer åt, som de inte kan röra… ens eget!
-Vad snackar du om?
-Hopp!

Så somnar jag igen…

Niklas Liiv