Föreställningen Fotboll måste gå vidare

Det är i livets svåra stunder vi lär oss vilka som är våra äkta vänner eller inte. Förhoppningsvis lär vi oss också vad som är viktigt och mindre viktigt och att på så vis prioritera våra val på rätt sätt. Val som i framtiden blir helt avgörande för det liv vi strävar efter och vill uppnå.

Den ryske oljemagnaten Roman Abramovich blev trendsättare för den moderna och övervärderade fotbollsindustrin i Europa när han år 2003 investerade i det då blygsamma laget Chelsea Fotball Club och förvandlade den engelska klubben från sydvästra London till en av sportens största stordrifter. Miljardären beräknas ha spenderat 700.000.000 euro under en femårs-period fram till år 2008. Efter ryssens intåg på den internationella fotbollsscenen tycks fler och fler miljardärer världen över ha anammat det progressiva rockbandet Pink Floyds cyniska låt Money och texten:

”Grab the cash with both my hands and make a stash. New car, caviar, four star daydream. Think I´ll buy me a football team.”

Trots att Pink Floyds cynism snarare handlar om 70-talets förhållanden i den amerikanska ligan NFL (National Football League) så är ändock symboliken och parallellerna slående. Allt fler starka finansiella aktörer i form av enskilda ägare skaffar sig mer och mer inflytande över europas toppklubbar och snedfördelar maktstrukturer på såväl micro- som macronivå. Förhoppningsvis finns det något slags syfte med investeringarna, likt Abramovichs brinnande intresse och engagemang för sporten, men på senare tid har vi tyvärr kunnat konstaterat att det snarare har handlat om vinstmaximeringsavsikter.

När amerikanerna George Gillett och Tom Hicks skaffade sig kontroll över aktierna i den anrika klubben Liverpool FC gjordes det med löften om en ny ekonomisk och sportslig storhetstid samt en ny arena. När styrelsen genom domstolsbeslut ett antal år senare tvingades sälja klubben till den nuvarande ägaren gjorde de det med en skuldbörda på tre miljarder kronor och ett stämningshot från de gamla ägarna Hicks och Gilett på tio miljarder. Dessutom spelar laget fortfarande sina hemmamatcher på den föråldrade arenan Anfield. Detta är föga förfånande bevis för att amerikanerna prioriterar och bevakar sina egna ekonomiska intressen.

2003 började jänkaren Malcolm Glazer köpa aktier i Liverpools huvudkonkurrent och bittra fiende Manchester United. Två år senare stod det klart att Glazer och hans familj skaffat sig kontroll över klubbens totala aktiekapital. Investeringen tvingade Glazer att ta krediter på upp emot fem miljarder svenska kronor. Krediter som han slutligen, till fansens frustration och vrede, finansierade med kraftigt höjda biljettpriser.

Den 1 september 2008 överraskade Manchester City fotbollsvärlden när det offentliggjordes att klubbens tidigare ägare, miljardären Thaksin Shinawatra, sålt 90 % av klubbens aktier till Abu Dhabi United Group, ett stort investmentbolag som är placerat i förbundsstaten Förenade Arabemiraten och som ägs av statens kungliga shejker. Thaksin hade på grund av korruptionsanklagelser fått sina tillgångar frysta i hemlandet, vilket förhindrande honom att satsa några betydande belopp på City. Efter övertagandet har ADUGs talesman Dr Sulaiman Al-Fahim gjort målsättningen med köpet klart för omvärlden: de ska göra ”De blå” till världens största och bästa fotbollsklubb. Detta har de stora förutsättningar att lyckas med då investmentbolagets totala tillgångar uppgår till ofattbara 400.000.000.000 Euro!

Liknade makt- och strukturförhållanden hittar vi hos Serie A-klubbarna AC MilanInternatzionale och Juventus, där enskilda ägare och familjer inte bara satsar pengar i sina investeringar utan även använder dem för politiska och personliga intressen. Jakten på fotbollens i särklass största statussymbol Champions League, som numera enligt demontränarna Alex Furgesson och Carlos Ancelotti värderas högre än självaste VM, tycks i kapprustningens galenskap få enskilda klubbar, miljardärer och biljonärer att övervärdera en redan övervärderad spelarmarknad på liknande sätt som gjordes då fastighets- och värdepappersmarknaden ledde in världen i 2008 års finanskris.

Resursfördelning i fotbollsvärlden, och de nya syften som de största fotbollsklubbarna drivs med, står i allt större konflikt med UEFAs 11 värden om hur spelet och hela branschen fotboll ska bedrivas. Enligt den europeiska organisationen ska spelet alltid komma i första hand. De ska också verka för god samhällsstyrning, självständighet och solidaritet ända ner till gräsrotsnivå samt verka för finansiellt fair play och korrekta tävlingar. Dessa värden blir med de nya finansiella aktörernas intåg på spelplanen allt mer betydelselösa.

I framtiden kommer det att bli allt viktigare för klubbarna att avgöra vilka som är deras äkta vänner eller inte samt för UEFA som den europeiska fotbollens högsta beslutande organ fundera över vilka val som ska göras för att sträva för fotbollens bästa. Precis som UEFA uttrycker det så är sporten ”A game before being a product, a sport before being a market, a show before being av business.” Och som rockgruppen Queen anser i sin episka powerballad: The show must go on…

Niklas Liiv