I El clásico vill ingen stå med trasiga skor

Jag har tagit som vana att gå regelbundna morgonpromenader runt den tjärn som ligger i närheten där jag bor. På sista tiden har jag valt att promenera iklädd i min fars skor, ett bekvämt par som han lyckligtvis glömt vid ett av sina besök. Min pappa är på väg att segla ut på det eviga blå havet och trots vissa likheter med poeten Cornelis Vreeswijks text i hans vackra visa”Somliga går med trasiga skor” så var aldrig min far någon tvivelaktig figur. Under ett arbetsamt liv har han slitit ut sina skor och dugit mycket till men ändå lurar döden nu bakom ett hörn och tar honom när han vill…

Den nya styrelsen för storklubben FC Barcelona anser dock att deras förra president Joan Laporta är en tvivelaktig figur då de har valt att ställa honom inför rätta. Anledningen är av ekonomisk karaktär, eftersom de vid en granskning har fått uppgifter om att klubbens skuldsättningsgrad inte överensstämmer med Laportas och den förra styrelsens ekonomiska rapport. De har dessutom hittat en del tveksamma utgiftsposter som härleds till den förra presidentens privata angelägenheter. Med tanke på de framgångar Laporta har haft under sin befattningsperiod och i det ekonomiska och sportsliga läge klubben befann sig då han övertog makten efter Joan Gasparts misslyckande, är det lätt att förstå varför ex-presidenten vägrar godta medlemsbeslutet om en ekonomisk utredning.

FC Barcelona och ärkerivalen Real Madrid är liksom flera andra klubbar i La Liga medlemsägda, istället för aktiebolagsbildade eller ägda av enskilda miljardärer, som är brukligt för klubbar i Premier League och Serie A. Paralleller kan dras till parlamentariska val då varje medlem (socios) har stort inflytande över hur klubben styrs. Varje enskild medlem har en röst och allmänna val utlyses var fjärde år då presidenten (ordföranden) ska väljas. Denna demokratiska styrningsform och avsaknaden av bolagisering har gett de bittra rivalerna chansen att kapprusta på spelarmarknaden, utan att ta hänsyn till enskilda miljardärers krav på snabb utdelning och marknadsekonomiska effekter. Till skillnad från den brittiska konkurrenten Manchester Uniteds skuld på åtta miljarder så uppgår katalanernas gäld ”endast” till hälften, cirka fyra. Rent sportsligt är dock de sydeuropeiska klubbarna minst lika konkurrenskraftiga, vilket de som skriker allra högst om sportens bolagisering bör ta till sig.

Trots att Sandro Rosell, den nya presidenten för FC Barcelona, har ett uttalat mål om att klubben skall ha en godtagbar ekonomi till 2013, så planerade Barca ändå att lägga ett bud på Manchester United-anfallaren Wayne Rooney om en försäljning hade blivit aktuell. Detta är ett tydligt tecken på att kapprustningen och rivaliteten med Real fortsätter trots ekonomiska restriktioner. Denna rivalitet handlar också om så mycket mer än bara fotboll och sträcker sig tillbaka till den spanska revolutionen och det spanska inbördeskriget. I Madrid finns den spanska centralmakten och Real är klubben som, enligt de katalanska motståndarna, dragit fördelar av det såväl sportsligt som ekonomiskt och politiskt. Det blir därför viktigt för FC Barcelona att hävda sin identitet och Barca har kommit att betyda mer för stadsborna än det spanska landslaget.

Med dessa perspektiv blir det lättare att förstå Joan Laportas och tidigare presidenters ekonomiska investeringar och deras ärkerivalers enorma satsningar på spelarmarknaden. Övervärderade varumärken ger lån- och kreditgivarna stor tilltro till dem och i och med det förstår vi innebörden av FC Barcelonas devis ”mer än en fotbollsklubb”. Då det varje år är dax för El clásicoCamp Nou och Santiago Bernabeu-stadion vill varken det katalanska landslaget FC Barcelona eller centralmaktens representant Real Madrid likt min far stå där med trasiga skor.

 

Niklas Liiv