Vad händer efter att slutsignalen har ljudit och den sista vuvuzelan har tystnat?

När FIFA valt Sydafrika som värd för det 19:e världsmästerskapet genom historien finns det ett ord som ”politiskt korrekt” som känns centralt för beslutet. Fotboll är en global sport och bör spelas över alla kontinenter, därför blev valet naturligt med tanke på Afrikas frammarsch i den internationella fotbollen på senare år. Detta speciellt med tanke på att Asien arrangerade sitt första mästerskap 2002. Årets VM innehåller sex olika afrikanska lag där Kamerun gör sitt sjätte raka mästerskap.

Den dåvarande sydafrikanske presidenten Nelson Mandela var en av de starka krafter som drev på för att få Copa Del Mundo till det hemland där han satt fängslad under så lång tid. Sexton år efter demokratiseringen var det självklart att landet ville exponera sig mot omvärlden för att visa vad man uppnått. Apartheid, som är den största anledningen till det starkt segregerade samhället, ska numera vara utdöd och det sydafrikanska landslaget Bafana Bafana är tänkt att vara den symbol som bevisar att dessa ondskefulla krafter är borta. Men är verkligen ett fotbolls-VM det rätta elementet för att bevisa det?

30 miljarder kronor är slutnotan för alla de nya arenorna runt om i landet och för den upprustade infrastruktur som är tänkt att ta rika turister dit de vill resa. Det här är kostnader som värdlandet helt och hållet tvingas att ta och inget FIFA bryr sig om. Det internationella fotbollsförbundet ser dock till att arrangemanget uppfyller alla de krav på kvalité som de anser att ett världsmästerskap ska hålla. När den sydafrikanska regeringen ville rusta upp de befintliga arenorna i de mer ofördelaktigt socioekonomiska områdena sa FIFA blankt NEJ! Arenorna skulle finnas i de finare trakter där köpkraften finns. Resultatet blev helt nya anläggningar som var oerhört kostsamma. Detta kapital kunde den sydafrikanska regeringen använt till att bekostat de sjukhus och utbildningsanstalter som landet är i stort behov av.

FIFA tar alla vinster som inkommer från stora sponsorkontrakt och tv-avtal medan värdlandet ska få de mer långtgående positiva effekterna med ökad turism som den största inkomstkällan. Trots dessa löften visade SVTs program Korrespondenterna hur lokala entreprenörer förvägras sälja lokala produkter och inhemskt mat i anslutning till arenorna. FIFA accepterar tydligen ingen konkurrens till de multinationella bolag som står som huvudsponsorer till mästerskapet.

Under tiden som mästerskapen avgörs så visar det sig att problemen vid sidan om planen blir allt större. Den säkerhetspersonal som är anställd vid arenorna protesterar mot dåliga arbetsvillkor och dåliga löner, vilket är fullt förståeligt då de med hjälp av omvärldens ögon äntligen skulle kunna få någon slags bestående förändring till stånd. Säkerhetsbolagen vädjar dock till personalen om förståelse, då de anser att det inte handlar om dem, utan om Sydafrikas framtid. Men vilken framtid går sydafrikanerna till mötes den dag då slutsignalen har ljudit?

Det internationella fotbollsförbundet har med sitt krav på arenaplaceringarna snarare förstärkt problemet med segregering och rasmotsättningar. De som tjänar pengar på de fyra korta veckor som mästerskapen spelas är de välbeställda vita som trots avskaffandet av apartheid fortfarande bor kvar i de finare områdena. Och frågan är om den tilltänkta turismen kommer att öka i ett land som fortfarande har stora problem med fattigdom och kriminalitet? Och hur ska de kunna tjäna pengar på de stora, nya fotbollsanläggningarna då den afrikanska ligafotbollen, av de rika europeiska klubbarna, utarmas på all form av talang? Copa Del Mundo i Sydafrika ger en kortvarig eufori som i ett längre perspektiv kan visa sig få mer obehagliga effekter än vad någon tänkt sig.

 

Niklas Liiv