En eftermiddag från Centercourten kan liknas vid en kopp lindblomste och en bit Madeleinekaka

Kanske en del lärda i litteraturvärlden skulle rynka på näsan åt analogin i min rubrik som jämför Marcel Prousts levande verk ”På spaning efter den tid som flytt” med en tävling i tennis. Faktum är att jag av olika anledningar under lång tid förlorat kontakten med sporten, men liksom lindblomste och madeleinekaka i Prousts romansvit återkallade minnen så fick eftermiddagens final från Roland Garros mig att minnas episoder i mitt liv då tennis varit en central företeelse.

Det största mediala minnet jag har är från allra tidigaste 80-tal, då Björn Borg slår in den avgörande matchbollen mot John McEnroe och vinner sin femte raka Wimbledon. Bengt Grive utbrister ”Och den sitter där, jag tror inte att det är sant! Det var makalöst!” Jag förstå Grives uttalanden med tanke på att McEnroe tidigare i matchen hade räddat 7 matchbollar. Det finns ingen sport som kan liknas vid tennis och dess unika poängräkningssystem, vilket innebär att en spelare trots att han eller hon har varit utspelad i långa perioder av matchen alltid har chans att komma tillbaka.

Tennis är ett kungligt spel och har sina rötter i adelns finrum. Kulturen är lätt att känna igen och sportens gentlemannamässiga beteende avspeglas exempelvis i det exemplariska uppträdandet från såväl spelare som publik. Det gäller att vara knäpptyst när någon servar, inget får störa spelarnas koncentration och skulle någon ha turen att få in en nät- eller kantboll så förväntas han eller hon alltid be om ursäkt till sin motspelare. Är det någon som har sett en hockey- eller fotbollsspelare be om ursäkt när pucken eller bollen går stolpe in?

Det min nu tyvärr bortgångne morfar inte visste om tennis var inte värt att veta. Han är nog den ende som på fullt allvar skulle kunna utmana det fantastiska tennisoraklet Björn Hellberg i kunskap om sporten. Till skillnad från mig så kände han alltid på sig utgången av en match innan den hade börjat att spelas. Inför finalen i US-open 1988 mellan Mats Wilander och Ivan Lendl så var han 100 procent säker på att vår svenske tennislegend skulle avgå med segern. Detta trots att Ivan Lendl var högre rankad och hade övervikt i inbördes möten. Naturligtvis fick morfar rätt, det hade han alltid.

Det fanns en förening som sammanhöll det sommarstugeområde jag och min familj tillbringade mycket tid i under min barndom. Föreningens uppdrag var att tillgodose alla boendes krav och önskemål så att somrarna skulle kunna upplevas på bästa möjliga sätt. Det fanns starka personer på området som ansåg att en tennisbana skulle tillfredsställa en del av dessa önskningar. En del andra var naturligtvis av annan uppfattning. Men hur det nu än var så blev tennisbanan en realitet. En årlig tävling arrangerades på området och döptes efter den man som såg till att tennisbanan kom till.

Genom åren gav banan upphov till mycket irritation och bedrövelse i olika former samtidigt som den också skänkte mycket glädje och delaktighet. Och precis som för idrottssektorn i allmänhet och för samhället i stort så blev kampen om resurser vid ett flertal tillfällen påtaglig för denna lilla tennisbana. Det är fascinerande hur man nästan alltid kan korrelera mikroomgivning till den stora makroomgivningen.

 

Niklas Liiv